En ettåring lever i en spännande utvecklingsfas då hen samtidigt lär sig gå och att tala och allt mer börjar dela känslor och upplevelser med andra människor. I dag har regeringen Sipilä suttit exakt i ett år. Hur sitter den på utvecklingskurvan? Tja, prata kan den i alla fall, men kan man om den här regeringen använda det slitna uttrycket­ ­”mycket snack men lite verkstad”? I jämförelse med den föregående Katainen/Stubb-regerings­kedjan vore det ett orättvist epitet. Oavsett om man gillar regeringens beslut eller inte måste man slå fast att Sipilä & Co visat betydligt större dådkraft än föregångaren, om vilken vi på ledarplats en gång slog fast att ”regeringen velat väldigt mycket – i ­ordets bägge betydelser”. Efter den ultrabreda regeringen Katainen/Stubb fick vi efter riksdagsvalet i fjol en smalare rege­ring än Finland haft på flera decennier. Tre stora; Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna har med 124 mandat i riksdagen betryggande majoritet, och statsminister Juha Sipilä stängde dörren också för nästan eviga regeringspartiet SFP. Samlingspartiets Alexander Stubb fick finna sig i en degradering från statsministersposten och att Soini plockade åt sig utrikesministersportföljen. Han verkar fortfarande inte riktigt hemma i rollen som finansminister. De tre partiledarna har gång på gång framträtt tillsammans då regeringen presenterat lagförslag och beslut, berömd blev deras knytnävshälsning sedan man gått i mål med det som då ännu kallades samhällsfördraget. Den målgången visade sig bara vara en etapp­seger och bakom den eniga fasaden lurar många konflikter. Detta till trots har regeringen levererat lagförslag i rask takt. Regeringen har avgett 229 lagförslag av vilka 183 redan godkänts av riksdagen. Några nedslag i den långa listan: • Regeringen står fast vid sin strävan att minska­ statens utgifter med 4 miljarder euro och har ­skurit ned på bland annat utbildning, arbetslöshetsskydd och utvecklingsbistånd. • Efter höstens flyktingvåg har reglerna kring asyl- och flyktingfrågor skärpts betydligt. • Statsminister Sipilä har meddelat om ny ägar­politik kring statsägda bolag med betydande möjlig­heter att sälja ut aktier. • Rätten till subjektiv dagvård inskränks. • Regeringen avvecklar reglering, bland annat gällande fria öppettider för detaljhandel och frisörsalonger. Mycket är ännu oavslutat. Regeringen har lyckats­ bättre än sina föregångare med hälso- och sjukvårdsreformen, men frågetecknen kring den är fortfarande många. Dådkraften i den frågan­ blottar också en fartblindhet som kommit till synes­ i en rad andra frågor – man fattar beslut utan konsekvens­bedömningar eller koll på grundlags­enlighet. För en dryg vecka sedan kom beslutet om fullvårdssjukhus, och åter en gång utan hänsyn till språkförhållandena. Den förvaltningsreform som går hand i hand med vårdreformen innebär en gigantisk maktför­skjutning där besluten flyttar från kommunerna till de nya landskapen. Landskapen har varit en våt dröm för Centern i decennier; nu får man den i utbyte mot att Samlingspartiet fick en klausul om valfrihet i vården. Regeringen har utsatts för hård kritik för sina nedskärningar och sin hårda attityd. I den rätt­visa kritiken ifrågasätter man huruvida vi kan spara oss ur krisen och hävdar att den sänkta köpkraft som följer åtstramningarna motverkar syftet med besluten. Den onyanserade kritiken glömmer bort i vilket tufft läge regeringen tog över makten. Vilken regering som helst hade fått ta svåra beslut. Av de tre partierna i regeringen har Centern märkligt nog hittills gått mest skadelös. Samlingspartiet har hjälpligt hållit positionerna, medan ordförande Stubb fått ta rejält med stryk och Sannfinländarna tappat hälften av sitt understöd. Sipilä ska – igen, oavsett om man gillar hans ­politik eller inte – ha en eloge för att våga stå för obekväma beslut och kan inte anklagas för frieri till väljarna. Som mångmiljonär är han inte ekonomiskt beroende av sin politiska överlevnad. Jo, regeringen har lärt sig gå. Men vad händer då den kommer i trotsåldern?