Det gick precis enligt ritningarna – regeringens ritningar – då riksdagen i går röstade om jourreformen. Rösterna föll 109 mot 65 och regeringsfronten höll utan en minsta spricka.Föga oväntat röstades också SFP:s misstroendevotum ned med lika klara siffror.

Ingen hade väl väntat sig något annat utfall i de här omröstningarna.

Däremot hade det inte krävt särskilt mycket välvilja utan tvärtom visat på en viss känsla för spelet att stödja de klämförslag som SFP kom med.

Den första klämmen förutsatte att regeringen senast den första juni nästa år ska ha presenterat en plan för hur den svenskspråkiga servicen garanteras i praktiken, framför allt då med tanke på servicen på svenska vid Seinäjoki centralsjukhus. Den andra klämmen skulle ha fungerat som en förstärkning av den första, det vill säga att även Vasa centralsjukhus får fulljour om inte en handlingsplan görs i tid. Bägge klämmarna föll med samma siffror som jourreformen godkändes med.

Det är svårt att tolka det resultatet på annat sätt än att regeringen nonchalerar den svenskspråkiga befolkningens oro för framtiden för vård på svenska.

Om man på allvar hävdar att centralsjukhuset i Seinäjoki ska kunna bjuda på fullvärdig vård på svenska hade man med att godkänna den första klämmen visat att man menar allvar med sina avsikter. Nu verkar garantierna för vård på svenska förbli en from förhoppning fångad i en vag lagformulering.

Jourreformen är bara en liten del av den omvälvande social- och hälsovårdsreformen som samtidigt är en administrativ reform som för in vår förvaltning på okända vatten. En självklar lots eller kanske snarare ett sjökort på den färden borde rimligtvis vara grundlagen, men vi har gång på gång sett hur lätt regeringen tar på den aspekten och i sin brådska att komma i hamn med reformarbete hoppas att ingen ska märka att man tar farliga genvägar.

Demokrati innebär, som vi ett antal gånger slagit fast på denna plats, inte bara att ta parlamentariska majoritetsbeslut utan också att hela tiden se till att besluten är i samklang med grundlagar, folkrätt och mänskliga rättigheter.

Därför har lagstiftningsprocessen ett antal inbyggda kontrollmekanismer som ger möjligheten att rätta till uppenbart felaktiga beslut innan de spikas som lagar.

En av de mekanismerna är presidentens möjlighet att vägra att stadfästa en lag hen finner problematiskt.

Det har skett en gång på 2000-talet då president Halonen begärde ett utlåtande från Högsta domstolen om en lag som eventuellt stred mot Ålands självstyre.

Den lagen fick skrivas om.

Hoppet står nu till att president Niinistö ska agera på samma sätt när det gäller jourreformen. I tisdagens ÖT (20/12) säger tidigare JO och justitieministern, veteranpolitikern Jacob Söderman att presidenten har "råg i ryggen", och att denne redan som talman visade på att kunna stå på sig på ett sätt som irriterade hans eget parti.

Det är lätt att hålla med Söderman då han säger att det "vore schyst" om han förde frågan till HD för ett utlåtande.

I gårdagens ÖT kommenterade statsminister Juha Sipilä (C) processen och framhöll att "det är viktigt att inte skapa en föreställning som inte bygger på fakta", men slirade, som det påtalas på annan plats i dagens tidning, själv på uppgifter om antalet patienter som ska skjutsas till andra sjukhus.

Det kan vi i en välvillig tolkning tillskriva den brådska statsministern hänvisat till då han förklarat den hafsiga lagberedningen.

Däremot har en av Centerns mindre profeter, svenska Centerdistriktets ordförande Peter Knuts en del att förklara i två anmärkningsvärda uttalande för Yle i går.

• "Lagar är till för att kringgås."

• "Kalla fakta är att vi inte har svenskspråkiga läkare vid Vasa centralsjukhus. När har du fått svenskspråkig service vid Vasa centralsjukhus?"

Om vi nu låter den första kommentaren passera som ett tillfälligt hjärnsläpp är det lätt att hitta tusentals österbottningar som vittnar mot Knuts om servicen på svenska.