Är humaniora på väg att försvinna från universiteten? Frågan ställdes – och ifrågasattes – av den brittiske litteraturteoretikern och -professorn, kritikern och författaren Terry Eagleton i en debattartikel i The Observer nyligen (17/12).Professor Eagleton menar allvar med sin fråga, men slår med detsamma fast att den är absurd: "Det skulle vara som att fråga huruvida alkoholen är på väg att försvinna från pubarna eller egoismen från Hollywood. Precis som det inte kan finnas en pub utan alkohol kan vi inte ha universitet utan humaniora."

"Om historia, filosofi etc. försvinner ur det akademiska livet kan det som finns kvar vara utrymmen för teknisk träning eller ett samhällsforskningsinstitut", spetsar Eagleton till det.

Mera sakligt slår han fast att det i alla fall inte skulle vara frågan om ett universitet i ordets klassiska betydelse och att det vore bedrägeri att använda begreppet.

Eagleton har perspektiv på engelskt universitetsliv sedan tidigt sextiotal och har noterat en nedgång av status för det akademiska som pågått sedan Margaret Thatchers dagar, en utveckling där universiteten – just på grund av tillbakagången för humaniora, har fått rollen att upprätthålla status quo snarare än ifrågasätta och granska rådande förhållanden.

För Eagleton handlar humaniora inte om estetiskt flummande utan något nödvändigt för förståelsen av världen, och ska ingå i alla studier – också om du ska bli jurist eller ingenjör.

Humaniora har ett egenvärde som inte kan dömas ut med några krassa nyttoaspekter.

Har den här brittiska diskussionen relevans för våra förhållanden?

Definitivt! I den våg av nedskärningar och krav på effektivering som dragit över den finländska högskolevärlden har man flitigt använt termer som spetskompetens, konkurrenskraft, tillämpad forskning och – javisst, nytta.

Professor Jaakko Hämeen-Anttila, världskänd sakkunnig i islam och arabiska, numera verksam vid universitetet i Edinburgh, tar upp temat i en debattartikel i Helsingin Sanomat (2/1). Hämeen-Anttila skriver om den djupa ovetskap om universitetens förväntade roll som råder inom den finländska högskolevärlden.

Vad ska universitetets roll egentligen vara – är det att producera forskning som statsmakten anser strategiskt viktig och stödja näringslivet, eller får universitetets arbete styras av ren grundforskning?

"Har vetenskapen ett värde i sig eller avgörs det värde av dess tillämpbarhet?" Ibland, besvarar Hämeen-Anttila sin fråga själv, förenas de här målen. Att förstå mekanismerna bakom kancer är ett stort steg mot att utveckla ny kancermedicin. Men då kommersiella aspekter tas in i kalkylen uppstår konflikter.

Den grundläggande principen inom vetenskap är öppenhet. Forskiningsresultatet måste publiceras för att kunna verifieras av andra forskare. I företagsvärden är det väsentligt att resultatet utgör privategendom för företaget som drar nytta av det.

Som Hämeen-Anttila förklarar det elementära strävar vetenskapen efter att förstå företeelser utan att bedöma hur resultaten kan tillämpas.

"Det är precis lika viktigt att förstå syntaxen i sumeriska som i engelska, trots att man inte kan skapa kommersiella tillämpningar för maskinöversättning av den förstnämnda

Hämeen-Anttila skriver att universitetens roll som skapare av bildning kan skymta i festtal, är det nyttoaspekter som styr finansieringen på bekostnad av ren vetenskap.

Ska vi, menar Hämeen-Anttila, ha internationellt respekterad toppforskning ska vi satsa på ren vetenskap, om universiteten ska tjäna näringslivet får vi säga adjö till många högklassiga men ekonomiskt improduktiv gren inom vetenskapen.

Inte heller vetenskapsvärlden är svartvit, självklart ska universiteten, som man alltid gjort, bedriva både grundforskning och tillämpad forskning – men med bibehållen suveränitet. Det är universitetens sak att avväga hur forskningsmedlen fördelas. Principerna för fördelningen ska också redovisas öppet.

Nedskärningar och administrativa former är ett allvarligt hot mot den finländska forskningen och högskolornas oberoende.