Bara en liten skara släpps in i paradiset.

Nåja, att tala om paradis är verkligen att ta i. ­Något Edens lustgård är det inte, i varje fall inte i ekonomiskt hänseende.

De 2 000 personer som deltar i regeringens småskaliga experiment med basinkomst (”medborgar­lön”) får 560 euro i månaden under en tvåårs­period. Experimentet har inletts i dessa dagar.

I Yle Vega sa en konkursdrabbad österbottnisk­ före­tagare, en av de 2 000 utvalda, att han nu kommer­ att försöka sparka igång företagsverksamheten igen. Den lilla men säkra månads­inkomsten underlättar den saken.

Det är sådana följdverkningar som eftersträvas och förhoppningsvis får större delen av de 2 000 en motsvarande puff framåt. På individplanet är det inte att förakta.

Men frågan är om försöket också kommer att ge någonting på det allmänna planet, resultera i ­fakta och siffror som kan användas för en – önskvärd – fortsättning och utvidgning. När upp­lägget ­lanserades i fjol våras uttalade sig flera experter tvivlande kring det. Då var det tilltänkta antalet ­visserligen lägre – 1500 personer – men 500 till gör ingen större skillnad.

Kritikerna sa att antalet borde ligga kring 10 000 personer för att man efteråt ska kunna dra några­ slutsatser om effekterna på sysselsättningen. Den finländska tankesmedjan Tänk (som namnet till trots tycks manifestera sig enbart på finska och engelska) föreslog 2014 antalet 8 000 i en Sitra-­finansierad rapport.

Summan 560 euro är en så kallad partiell bas­inkomst. Den ersätter flera av de nuvarande sociala­ förmånerna men inte alla. Framför allt vill denna regering, liksom flera regeringar före den, komma åt de så kallade flitfällorna. Det ska alltid löna sig att ta emot ett jobb, också i pengar mätt och också fast jobbet skulle vara kortvarigt.

Det mantrat har upprepats tusentals gånger, så ofta att det nästan börjar kännas pinsamt att än en gång upprepa det. Det är med andra ord hög tid att komma till skott.

I Finland har det förts en diskussion om bas­inkomst/medborgarlön ända sedan 1980-talet. ­Nationalekonomen Jan-Otto Anderson, en verklig nestor i sammanhanget, pekade i en HBL-artikel i våras på en intressant förskjutning.

En gång handlade debatten (förenklat) om att människan med hjälp av medborgarlön delvis kunde­ frigöras från arbetets ok, så att hon i högre grad kunde ägna sig åt ”högre ting”. Om att ”upp­häva lönearbetet och återerövra kontrollen över våra existensbetingelser” som det heter i tio år gammal dansk medborgarlönsantologi, med titeln ”En bas för frigörelse och demokrati”.

Numera – med en globaliserad, snuttifierad, ständigt­ och snabbt föränderlig arbetsmarknad – handlar det mera om att garantera folk rätten till ett arbete. Den rätten ska inte få försvagas av en snårig byråkrati. Den som känner sig förödmjukad­ (eller faktiskt blir det) vid olika bidragsluckor riskerar­ att bli tillstukad, nerslagen och än mindre benägen att aktivt söka arbete.

Å andra sidan finns åsikten att arbete är en ­skyldighet i högre grad än en rättighet. Attityden att arbetslösa är lata och att det ”nog finns jobb för den som verkligen vill ha det” har garanterat inte­ dött sotdöden på alla håll. I det åsiktslägret är ­inställningen inte att människor har rätt till ett ­arbete utan att de har arbetsplikt. Piskan ses som ett bättre redskap än moroten.

Ifall vi i framtiden fick ett samhälle med en ­tillräckligt hög allmän basinkomst skulle det medföra förändringar på en rad områden. Inte ­bara ­arbetslivet skulle förändras utan också familje­livet, levnadssättet i allmänhet, makt­strukturerna.

Optimister och visionärer ser stora möjligheter i det här – och också ett antal Nobelpristagare i ekonomi har i varierande ordalag uttryckt stöd för ett system med basinkomst. Pessimister och mer ­konservativt och mindre visionärt lagda ser samhällsupplösande tendenser. Pengar utan att ­arbeta, hu!

Försöket med basinkomst ingår som känt i de spetsprojekt regering Sipilä föresatt sig att genom­föra. En tippning är att det inte är den ­stora ­visionen om att annorlunda samhälle som är ­regeringens ledstjärna i det här fallet utan in­besparingar och förbättrad arbetslöshetsstatistik.