I ett helt sekel har vår demokratiska grund stått intakt trots krig och oroligheter, men i dag utmanas den av digitalisering, populism och ett minskande politiskt engagemang.

Boktiteln ”Demokratins öde” kan tyckas varsla om att demokratin står vid ruinens brant, men det är inget som de tolv medverkande vill förmedla. De tror på demokrati och politiskt deltagande, men inte som ett nödvändigt ont, utan som en språngbräda för en bättre framtid.

Suvi-Anne Siimes, Johanna Korhonen, Sami Borg, Erkki Liikanen, Mikko Majander, Janne Virkkunen, Tuuli Kaskinen, Leif Salmén och Nils Erik Forsgård bidrar med sina synvinklar på demokrati.

Dessutom har Olav S. Melin intervjuat Tarja Halonen och Björn Wahlroos. Texterna finns på både finska och svenska och ska också bli en tv-dokumentär.

President Tarja Halonen ser demokratin som en livförsäkring. Hon lyfter också upp det nordiska samarbetet, precis som i sitt sommar­prat i Sveriges Radio. Hon riktar också skarp kritik mot våra och andra europeiska politikers beslut att returnera asylsökande till konfliktzoner.

Finansmannen Wahlroos fokuserar på regeringens oförmåga att fatta beslut på grund av en ändring i grundlagen.

– Det leder bland annat till att en bagatell såsom alkoholförsäljning blir en lång och utdragen historia, säger Melin.

Magmas chef Nils Erik Forsgård är redaktör för boken och beskriver demokrati som strukturkomplex, något som är svårt att fånga. Hans text provocerar, pekar på motsättningar i dagens europeiska sam­hällen och gör ett försök att skissa fram populismens orsaker.

Han tror att socialdemokratins minskning är en orsak till populismens framfart.

– Brexit är den gamla konservatismens sista dödssuck. I dag är det öppenhet och liberalism som dominerar, säger Forsgård.

Han ser ett starkt behov av en tredje väg mellan nationalismen och globaliseringen.

– Vem bryr sig om skillnader? Det är likheterna som är det intressanta, säger Forsgård.

– Finland har blivit tolerant tack vare unga kvinnor. Utan dem skulle Finland vara en helveteshåla, säger Forsgård när han presenterar doktor Sami Borgs bidrag.

Mikko Majander är docent vid Helsingfors universitet och tar sig an demokratin från ett historiskt perspektiv. Han poängterar att Finland aldrig har varit homogent och att inbördeskriget ännu präglar vår politiska moral.

Erkki Liikanen fokuserar som chef för Finlands bank på ekonomin, arbetslöshet och på de ungas tro på framtiden. Han sammanfattar marginaliseringsrisken med tre stora ekonomiska trender: den teknologiska utvecklingen, globaliseringen och de ökade inkomstskillnaderna.

Minister Pär Stenbäck försöker besvara frågan: Hur blir man demokrat? Han räknar upp tretton sjukdomstecken på att vår demokrati befinner sig i en kris, men även even­tuella botemedel.

Tuuli Kaskinen, vd för Demos Helsinki, ger förslag på hur vi ska få folket att engagera sig i politiken igen. Hon anser att det var lättare förr att ta politiskt parti genom vardagsval, såsom vilken fackförening eller idrottsklubb man tillhörde.

– Nuförtiden kräver man åsikter och ställningstagande. Risken är att samhällsdebatten reduceras till en uppgift för en liten grupp politik­entusiaster.

– Vi möts inte längre, inte ens framför kvällsnyheterna, och skyller ofta på de oengagerade unga männen, säger hon.

Kaskinen ger konkreta förslag, men poängterar att det inte räcker med att implementera ett av dem.

– Det behövs hundra- eller tusentals små åtgärder för att nå alla.

Helsingin Sanomats tidigare chefredaktör Janne Virkkunen skriver om demokratins och massmediernas växelverkan. Han anser att en liberal demokrati är beroende av kritiska kvalitetsmedier.

– Kvalitetsjournalistik behövs mer än någonsin, eller i alla fall mer än på mycket länge. Vi får aldrig ge vika för lögnaktiga medier. Populismen är den liberala demokratins hot, säger Virkkunen.

Han diskuterar också Donald Trumps roll och inflytande på medierna.

– Trump anser att medierna är fiender, och enligt tankesmedjan PEW litade bara var femte amerikan på så kallade traditionella medier strax efter presidentvalet.

Bokförläggaren och journalisten Johanna Korhonen tar sig an kulturkriget och yttrandefriheten. Den civiliserade befolkningen är demo­kratins ideal, men vad ska man göra när hatretoriken gror och börjar vara ett hinder för demokrati och politiskt engagemang?

– Yttrandefrihet betyder inte en plikt att spy ut alla tankar och åsikter.

– Yttrandefrihetens största hot är själva yttrandefriheten. Hatpratet har vuxit sig så stort att vi behöver en diskussion om dess gränser, hur vidrigt det än låter, säger Korhonen.

Korhonen ser också politikens dåliga rykte och lågt valdeltagande som ett stort hot mot demo­kratin. Därför uppmanar hon tankesmedjor och partier att ta initiativ till att göra politiken mer meningsfull för gemene man.