Europeiska unionen borde fördjupa sitt samarbete inom alla sektorer, och högts uppe i hierarkin borde det finnas en ”superordförande” eller president.

I sitt årliga tal om läget i unionen förra veckan radade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker en mängd olika förslag där unionens verksamhet skulle stärkas genom centralisering.

Det verkar som om Juncker inspirerats av att tillståndet i unionen, det vill säga EU, börjar bli bättre. Arbetslösheten är den lägsta på nio år och ekonomin börjar repa sig.

Men han gick ändå långt i att driva på en djupare integration eller federalism om man så vill.

Bland annat föreslog Juncker att den Europeiska unionens två centrala uppdrag: ordförandeskapen för kommissionen och Europarådet skulle slås samman. Det skulle enligt Juncker förenkla och effektivera EU:s politiska system.

Förändringen skulle innebära ledningsmodell av presidentiell karaktär. En parlamentarisk övervakning av kommissionen skulle efter det vara svårt.Politisk skulle den nya hövdingen få en stark position, styra såväl kommissionen som Europarådet.

Europarådet, ett forum där statscheferna samlas, har karaktären av en mellanstatlig europeisk samarbetsorganisation, politiskt har dock rådets ordförande inte lyckas positionera sig lika starkt som kommissionens ordförande.

Delvis beror kommissionens starka operativa roll på ensamrätten till lagförslag, något som också Europarådet måste underordna sig.

Med en gemensam ordförande anser Teija Tiilikainen direktör vid Utrikespolitiska institutet (HS 16.9), att arbetsfördelningen mellan kommissionen och Europarådet också skulle bli klarare. Nu kan det ibland vara förvirrande då bägge gör olika typer av politiska utspel.

Utåt sett skulle det också vara klargörande vem som talar med EU:s röst, den personen skulle tillhöra toppskiktet inom den internationella diplomatin.

En stark president skulle revolutionera EU, konstaterar Tiilikainen.

Finansminister Petteri Orpo (Saml) är inte lika entusiastisk över Junckers förslag som Tiilikainen. Enligt Orpo jämkas i Europarådet medlemsländernas olika syn på frågor till en gemensam åsikt, som sedan kommissionen verkställer. Den balansen vill Orpo inte störa.Forskaren i nationalekonomi, Christer Lindholm, går ännu längre när han i vår tidning (22.9) skriver att det inte är något fel med att Junckers visioner är såväl djärva som ambitiösa, men att de saknar såväl realism som konkretion. ”Just därför ger hans ambitioner för euroområdet närmast ett intryck av eurofederalistiskt önsketänkande och rena fantasier”, konstaterar Lindholm.

Det finns ändå ett tryck på förändringar inom EU. Med Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet, och Angela Merkels CDU i bekväm ledning i opinionsundersökningarna inför det tyska förbundsdagsvalet i dag söndag, har ett fönster öppnats för reformer inom eurozonen.

Euron har också hela tiden varit ett fransk-tyskt projekt. Men de två parterna har svårt att enas.

Macron och hans regering vill centralisera EU:s styrning och pläderar för att euron behöver en finansminister, en parlamentarisk församling, en valutafond samt en ordentligt tilltagen eurobudget som kan användas för gemensamma investeringar och insatser i krisande länder, det vill säga länder med hög arbetslöshet.

Angela Merkels anser att den monetära unions problem beror på alltför kraftig centralisering och för litet nationellt ansvarstagande.

Macron lockar med djupgående strukturella reformer mot att Merkel går med på blygsamma steg i riktning mot finansiell federalism, fullbordar bankunionen och skapar en europeisk monetär fond.

Ingen perfekt lösning precis, dessutom avgör resultatet i det tyska valet hur långt Merkel kan tänkas sträcka sig.

Junckers tal har ändå satt fart på diskussionen och på spekulationerna. Själv ställer Juncker inte upp för omval då hans mandatperiod tar slut 2019. Men att ersätta två kaptener med en stark kapten får knappast understöd av de små medlemsländerna, som med fog känner sitt inflytande krympa.

Precis som John-Erik Jansén skriver i HBL (14.9) är frågan om Juncker vill bli ihågkommen som den som lade grunden till ett starkare Europa, eller om han går till historien som den EU-ledare som förlorade Storbritannien?

I Finland bereder regeringen som bäst sina redogörelser om EU och EMU. Enligt plan ska riksdagen den 8 november genom statsministerns försorg ta del av redogörelsen.

Den förändrade verkligheten gör att det blir ett drygt arbete för regeringen att enas om redogörelsen.

De ramar som finns i regeringsprogrammet kan längre inte användas rakt av i kommande förhandlingar med EU. Men enligt Orpo är landets väl och ve viktigare än vad som skrivits i regeringsprogrammet för två och ett halvt år sedan.

Finland har i sig talat för ett ökat militärt samarbete inom EU, men att Finland skulle ha intresse av att ytterligare ge bort mer av den nationella beslutsmakten ter sig osannolikt.

Vad Orpos kryptiska uttalande i praktiken innebär återstår att se, men Finland kan knappast heller tänka sig att ta på sig ytterligare bördor i EU.