Flygplatsen i Kronoby fortsätter att kämpa för sin överlevnad. Nyligen presenterades färska passagerarsiffror. Antalet passagerare har minskat och det har igen satt fart på diskussionen om flygplatsens framtid. År 2011 hade man cirka 90000 passagerare. I år räknar man att antalet sjunker till 60000. I Vasa kan man visa upp en betydligt stabilare utveckling. Tidigare har antytts att Finavia inte är intresserat av att ha flygplatserna så tätt. Deras intresse verkar i första hand vara koncentrerat till Helsingfors-Vanda som förstås är den viktigaste flygplatsen i landet. Även om passagerarmängderna minskar i Kronoby betyder det inte att det automatiskt ska leda till en stängning. I Karleby- och Jakobstadsregionerna är exportindustrin förhållandevis stor. Företag har etablerat sig här, delvis beroende på att vi har goda trafikförbindelser. Man kan snabbt och smidigt ta sig till och från regionen. Före näringslivet är det givetvis speciellt viktigt att denna möjlighet finns. Att trafikförbindelserna även tjänar andra ändamål och grupper är enbart positivt. Som en av förklaringarna till de minskade passagerarmängderna har anförts att man tvingats minska antalet rutter och att tidtabellerna inte alltid är de optimala. Det är klart att detta syns i passagerarstatistiken. Men det är knappast hela förklaringen. Ett av grundproblemen är att man gärna stirrar sig blind på själva flygplatsens lönsamhet. Det är som att redovisa vägnätets lönsamhet. Vägarna ger i sig ingen vinst, men för den skull ska de inte stängas. En mångsidigt utbyggd infrastruktur är grunden för att regionerna ska överleva och utvecklas. Ifall vi lägger ner infrastrukturen tar vi bort möjligheterna att existera i glesbygden. Järnvägen utvecklas som bäst. Det är samtidigt en klassisk konjunkturpolitisk åtgärd. Sysselsättningen stimuleras med statliga projekt för att dämpa effekterna av lågkonjunkturen. Dessa satsningar ger ekonomin draghjälp också då högkonjunkturen kommer. Fartygstrafiken har även utvecklats. Däremot är det si och så med satsningarna på vårt vägnät. Riksåttan är ett exempel där tiden sprungit förbi, där satsningar borde göras snabbt. De många uppvaktningarna i frågan har inte lett till några avgörande resultat. Det är viktigt att järnvägstrafiken utvecklas. Den har varit en flaskhals. Men det är olyckligt om satsningen på järnvägen leder till att regionen förlorar sina flygförbindelser. Vi behöver som sagt en mångsidig infrastruktur. Det hör även till staten att garantera den, inte att enbart se på kvartalsrapporterna. Företag som vill etablera sig är säkert intresserade också av långtidsprognoser för infrastrukturen. Finns fungerande förbindelser även i framtiden? Speciellt viktigt är det just här där exportindustrin har en så viktig position. Ofta har rutterna också tidigare varit omringade av frågetecken. Osäkerheten om linjerna finns kvar påverkar sannolikt även passagerarstatistiken. I synnerhet de som endast sällan överväger att ta flyget väljer att avstå. Var och en förstår att statskassan inte är bottenlös, och att det finns orsak att se över alla utgifter. Vi får inte för den skull såga av de grenar som vi ska sitta på. Vad kostar det att försämra förutsättningarna för företagen och befolkningen ute i regionerna? Det kan inte handla om flygplatsernas resultat under en begränsad tid. Perspektivet måste vara längre. Och vi måste se vad flygförbindelserna har för betydelse i ett större sammanhang. Hur gagnas regionen?