"Med en tilltagande klimatuppvärmning och ökande koldioxidutsläpp har vi inte råd att vända ryggen till någon teknologi som har potential att skära ned en betydande del av våra kolutsläpp. Mycket har förändrats sedan sjuttiotalet. Tiden har kommit för en förbehållslös attityd till kärnkraft i det tjugoförsta århundradet." "Det fortsatta motståndet mot kärnkraft hotar mänsklighetens möjligheter att förhindra den farliga klimatförändringen." Ord och inga visor. Citaten – fritt översatta – är hämtade ur ett öppet brev från fyra amerikanska klimatforskare, doktorerna Ken Caldera vid Carnegieinstitutet, Kerry Emanuel vid MIT, James Hansen vid Columbiauniversitetet och Tom Wigley vid Nationella atmosfärforskningsinsitutet i USA. Forskarna skriver att de uppskattar satsningarna på förnyelsebara energikällor – men slår fast att dessa inte kan producera tillräckligt med billig och pålitlig energi tillräckligt snabbt. I deras världsbild finns det inte en trovärdig väg till att stabilisera klimatet där kärnkraften inte skulle ha en betydande roll. De fyra forskarna är väl medvetna om den rådande kärnkraftsteknologins begränsningar, tillkortakommanden och risker. De varken blundar för eller bortförklarar Three Mile Island, Tjernobyl eller Fukushima. Alla dessa, liksom så gott som alla kärnkraftverk i drift, representerar vad man kallar andra generationens teknologi. Den första generationen bestod av de prototypsverk som byggdes på 50-talet, Olkiluoto III betraktas som ett tredje generationens kraftverk – trots att det främst handlar om en uppdatering av den teknologi som finns i anläggningarna som konstruerades på 70- och 80-talen. Den grafitmodererade reaktorn i Tjernobyl var farlig eftersom processen i den kunde gå över styr och överhettas bortom kontroll. I kokvattenreaktorn i Fukushima var processen också efter jordbävningen betydligt lugnare; reaktorn kunde köras ned på några sekunder. Det gemensamma för dagens reaktorer, oavsett typ, är ändå att de är beroende av yttre säkerhetssystem. Den fjärde generationens kraftverk bygger på passiv säkerhet; reaktorn ska inte bara gå ner själv utan också kylas ned utan ett externt kylsystem. De tekniska lösningarna är kanske överkurs i det här sammanhanget, men till exempel smältsaltreaktorn kräver inte en tung och dyr tryckbehållare och risken för ångexplosioner har eliminerats. I och med att bränslet är upplöst i saltlösning kan det inte heller smälta. Ingen kraftproduktion är riskfri eller miljöneutral. Kraftverksprojekt väcker emotioner oavsett om det handlar om att tämja forsar, resa vindmöllor eller bygga kärnkraftsverk. De emotionerna är inte alltid förankrade i rationellt uppbyggd riskbedömning. Tjernobyl och Fukushima har synliggjort riskerna med den nuvarande generationens kärnkraft. Men i den bedömning som forskarna gör är farorna med fortsatt användning av fossila bränslen hundratals gånger större än med kärnkraft. Vi ska lyssna också på andra forskare än dessa fyra. Men vi ska ta deras öppna brev på allvar. Kan man med bibehållen intellektuell ärlighet säga sig både motarbeta klimatuppvärmning och vara emot kärnkraft? Fotnot: Brevet från forskarna kan läsas till exempel på http://edition.cnn.com/2013/11/03/world/nuclear-energy-climate-change-scientists-letter/.