KONSERT

  • Olli Mustonen, piano. Tjajkovskij, Chopin, Sjtjedrin, Prokofjev. Schaumansalen, Jakobstad den 12 september 2014.
 

Senast Olli Mustonen gästade Jakobstad, i september 2008, höll han hov vid Steinwayflygeln i Runebergs­salen. När Mustonen nu snart på dagen sex år senare, gästade staden igen var scenen nya Schaumansalen men instrumentet likväl Steinway.

Vid sin senaste visit uppehöll sig Mustonen, liksom nu, främst vid stora helheter. Då bjöds det bland annat på Tjajkovskijs ”Årstiderna” och Skrjabins tolv etyder op. 8. För den här konsertvisiten hade Mustonen också Tjajkovskij och mycket annan rysk musik på programmet men stommen i programmet var rysk ­pianomusik ämnad för unga och längre hunna pianister.

Mustonen inledde med Tjajkovskijs Album för barn op. 39, ”barnmusik” i en 24 satser lång helhet. Det är ju faktiskt en helhet, om inte en teknisk-progressiv sådan, som inleds med en morgonbön och avslutas med en kvällsbön i kyrkan. Där emellan ryms mycket lek, stoj, naturfenomen, folkvisor och allvar. Tjajkovskij vill visa inte bara hur man kan berätta något med musik, med musik vill han också berätta ­något om världen.

Mustonen fångade genast upp och bemästrade bekymmerslöst de olika musikstyckenas klang- och berättelsevärdar. Jag har på känn att en och annan pianist i Schaumansalen, ung eller gammal, nickade instämmande till tonerna av sin egen barndoms pianoläxa. Min favorit är den dragspelande bonden (nr 13) men den har jag aldrig ens försökt mig på att bemästra.

Ännu innan paus hade Mustonen valt ut sex masurkor ur Chopins op. 59 och op. 56 i två grupper om tre masurkor var. Den första, lite mera tungsinta, samlingen passade Mustonen alldeles utmärkt. Mustonen är känd för att ha ett väldigt kraftfullt anslag, vilket i Tjajkovskij ledde till att vissa toner accentuerades väl mycket så att de stack ut ur linjerna.

I dessa Chopinmasurkor, som är mera melankoliska än musikaliskt akrobatiska, fanns det inget mera att tillägga. Det sista knippet av masurkor utfördes även de alldels utmärkt men hamnade oförtjänt i skymundan då publiken nog i detta skede var i behov av en paus för att kunna omfatta alla intryck.

Efter paus återkom Mustonen med ”ungdomsmusik” i form av ryske Rodion Sjtjedrins (f. 1932) Anteckningsbok för ungdomen (recensentens översättning), komponerad 1981. En del av satserna är rena fingerövningar eller andra tekniska rackartyg man kan hamna utför som pianist. De 15 små styckena genomsyras inte bara humor men också av den ryska musikkultur ur vilken de är födda. Mustonen sparade inte på krutet när han spelade vännen Sjtjedrins musik och lyfte fram några riktiga pärlor ur helheten.

Efter Sjtjedrin kunde vissa pianister kanske ha packat ihop och sagt tack och hej efter över 60 minuter aktivt musicerande. Men inte Mustonen. Han har bara värmt upp. Efter att snabbt ha tackat för applåderna är ivern att få återgå till pianot och ta itu med Prokofjevs sjunde pianosonat uppenbar. Det kliar i fingrarna och med ett barns iver, kanske med samma iver som han själv övade på Tjajkovskij ­i tiderna, återgår han till berättarvärlden, musiken värld. Och vilka angelägna kaotiska, brutala, vemodiga men också hoppfulla berättelser viskar, talar, sjunger, ropar och avslöjar inte pianot under Mustonens fingrar för oss. Lika brännande angelägna i dag som 1942.

Mustonen är ständigt närvarande i form av en bländande teknik. Ändå är han helt någon annanstans, i en värld dit han har lämnat dörren öppen för publiken. En sådan makalös pianism som Mustonen bjöd på i Prokofjevs sjunde pianosonat får man inte uppleva ofta. Mustonen använde, nej tömde, hela känslo­skalan. Efter att ha bevittnat hur Mustonen med bergsäker teknik i en halsbrytande kamikaze-pianism besegrat den ursinnigt motoriska sista satsen finns det väl knappast någon som kan påstå att klassisk musik inte svänger.

En jublande publik fick ännu två extra nummer ur Mustonen som valde att triumfera i mål med marschen ur Prokofjevs opera Kärleken till de tre apelsinerna.