– Jag sdea ja. Och jag skulle nog säga ja igen om jag blev tillfrågad på nytt i ett motsvarande läge. Klockan är kring 5 på morgonen den 28 september. Ute ryter stormen. I ett hus i södra Mariehamn ringer telefonen. Stefan Björkbom, som är ansvarig för primärvårdens katastrofberedskap inom ÅHS, svarar. – Jag får frågan om jag ville åka till Utö för att ta hand om överlevande eftersom Estonia hade sjunkit under natten. Först tror han att det handlar om en katastrofövning. Men rösten i andra ändan ber honom knäppa på teven. Där ser han att en stor katastrof har inträffat under natten. Han åker till sjukhuset och träffar sin arbetskamrat och en brandman. Tillsammans söker de upp piloten Matti Aalto som har helikopter. Otursamt nog är den på service och saknar dörrar. – Men enligt piloten skulle det gå bra att flyga till Utö utan dörrar. Och det gjorde det. Hård storm Det är fortfarande nästan mörkt när helikoptern landar tidigt på morgonen. – Det blåser så mycket att man kan luta sig mot vinden utan att falla omkull. Det blåser verkligen jättehårt. I gryningen börjar helikoptrarna flyga in överlevande till den provisoriska sjukstugan på militärförläggningen. – Det är en lyckträff att Utö ligger så nära olycksplatsen. Den militära logistiska kapaciteten är överlägsen den civila och militären har välfungerande kommunikationsutrustning. De flesta överlevande är fysiskt oskadda men chockade och starkt nedkylda efter natten i havet. Andra är mycket sjuka och medtagna. – Vi är bara tre personer på plats som kan ta hand om de överlevande. Vi gör så gott vi kan utan större medicinsk utrustning. De tre sjukvårdskunniga blir inte heller fler under dagens lopp. – Det är märkligt att vi från Åland är först på plats fast Åbo ligger precis bredvid. Olyckan är så stor och man antagligen inte vet hur man ska hantera den. Någonting är det som inte fungerar i logistiken. Om en motsvarande storolycka skulle hända i dag, skulle du säga ja eller nej till att åka med? – Jag skulle inte kunna säga nej fast jag börjar bli både gammal och bekväm. Så svaret är ja. Efter insatsen fortsatte livet som vanligt. Men händelsen hade satt spår. – Jag kände obehag när jag hörde helikopterljud. Men följande sommar när jag var med barnen på seglats kom vi till ett ställe där det fanns en helikopter i demonstrationssyfte, och när jag lade handen på den så upphörde obehaget och jag kunde lyssna på helikopterljud igen. Bildtext: Stefan Björkbom flög med helikopter till Utö för att hjälpa överlevande från färjekatastrofen. Han var enda läkare på ön trots att Åbo ligger i princip bara ett stenkast från olycksplatsen. Foto: Jonas Edsvik