Skrivtävlingen “Text” samlade över hundra bidrag från unga i Österbotten. Inom den kommande månaden kommer vi därför publicera några texter som alla samlas under samma tema – prestationskrav.
Nästa på tur är Anonym, 21 år från Närpes, med en text om hur underliggande förväntningar kan sätta självkänslan i en berg- och dalbana.
Skriva ut
Jag känner mig så liten
i en stor värld där ingen ser mig.
Jag känner mig så värdelös
i en värld med fantastiska personer.
Någon som är vackrare, någon annan som är smartare.
Någon som är roligare, någon annan som är trevligare.
Många som är bättre än mig.
Jag skulle vilja vara bättre.
Jag skulle vilja vara vackrare, smartare, roligare och trevligare.
Jag skulle vilja kunna tala utan att titta ner och utan att snubbla på orden.
Jag skulle älska att kunna känna mig bra.
Jag skulle vilja känna att jag duger.
Jag skulle vilja kunna tro på mig själv.
Jag skulle vilja vara mer som er.
Jag skulle vilja vara mindre som mig.
För jag har inget som inte ni har.
Negativa tankar dyker upp utan att jag vill.
Min inre kritiska röst förstör mig igen och igen.
Känslan av oduglighet gör att jag bara vill gömma mig så ingen ser mig.
Då är det bra att påminna mig själv:
Att jag är vacker.
Mina ögon, mina läppar, mitt leende, min kropp…
Dom är bara mina.
Mitt yttre har ingen.
Att jag är smart.
Min motivation är inte alltid den bästa.
Men jag tycker om att lära mig.
Jag är bra på att lära mig.
Min hjärna har ingen.
Min hjärna har ingen.
Där har jag mina minnen.
Minnen som var erfarenheter.
Erfarenheter som bildade mig.
Jag har erfarenheter som ingen annan har.
Jag har kunskap som ingen annan har.
Jag har något att ge åt världen.
Jag är en bra person.
Jag vill att alla ska må bra.
Jag vill bra.
Jag är värdefull.
Mina systrar behöver mig
och jag vill ge dom allt jag har att ge.
Mina föräldrar behöver mig
och jag är framtiden för dom.
Jag behöver mig att vara mig.
För jag är stark. För att jag kan. För att jag vet. För att jag är jag.