I torsdags skrevs ett stycke vetenskapshistoria och ett forskningsteam kunde – om rönen kan verifieras – kolla in datum för Nobelfesten – då fysikern David Reitze stegade fram på en presskonferens i Washington och meddelade att man kunnat upptäcka gravitationsvågor. Det meddelandet har vetenskapsvärlden väntat på i 100 år, sedan Albert Einstein 1916 förutsåg dem i sin allmänna relativitetsteori. Med upp­täckten har nästan allt vad Einstein förutsåg i sin teori kunnat bekräftas. Samtidigt har man nu det första ­beviset för att svarta hål faktiskt existerar. I Albert Einsteins modell förenas rum och tid i rumtid och gravitationen, tyngdkraften, en krusning i denna rumtid, ungefär som ringar på vattnet. Enligt Einstein förmedlas tyngdkraften av ­vågor som rör sig med ljusets hastighet. Rumtiden – som vi beroende av hur vi rör oss uppfattar som antingen tid eller rum – påverkas av materia. Man har liknat detta vid en boll på en gummi­matta. Ju tyngre boll, desto mera töjs mattan ut och bollen sjunker djupare. Därmed drar den ­också till sig andra föremål i ”gropen” som uppstått i rumtiden. Denna kraft förmedlas alltså av vågor. Trots att vi uppfattar gravitationen som en stark kraft är dessa vågor oerhört svaga, och många har varit skeptiska till att de alls ska gå att upptäcka. I torsdags kom alltså meddelandet om att man ­efter decenniers jakt lyckats upptäcka gravitationsvågor. Vågorna startade sin färd för ofattbart länge ­sedan, 1,3 miljarder år sedan, då två svarta hål krockade i en avlägsen galax på södra stjärn­himlen. På torsdagens presskonferens spelade man upp ett ljudklipp där gravitationsvågen kunde upp­fattas som korta kvittrande impulser som skiljde­ sig från universums stilla brus från ett radio­teleskop. De signalerna var tweets som kan ge helt nya perspektiv på vår kunskap om världsalltet. ”Det här är väldigt stort. Det är det första helt ­säkra bevis på att svarta hål faktiskt finns och att de kan smälta ihop under universums livstid. Det ­visar också att vi kan mäta gravitations­vågor ­direkt. Från och med nu kan vi titta på svarta hål direkt och göra tester av relativitetsteorin som aldrig vara möjliga på jorden”, säger Carl-Johan ­Haster till Dagens Nyheter. Haster är doktorand i astrofysik vid universitet­ i Birmingham i Storbritannien och en av mycket­ få svenskar som är medlemmar i Ligo, det forsknings­projekt som upptäckte vågorna. Gravitationsvågorna har gäckat forskarna ­sedan man började jakten på den för tiotals år sedan, ­inte bara på grund av att de är så svaga utan också de svårigheter relativitetsteorin ställer till med för den som försöker mäta dem. Mycket förenklat uttryckt är de omöjliga att mäta­ eftersom de inte bara gör det föremål man mäter kortare, utan också den linjal man mäter med. I Ligoprojektet har man vad som måste vara ett av vetenskapshistoriens största mätinstrument, två fyra kilometer långa tunnlar placerade som ett L. I änden av tunnlarna finns speglar som reflekterar korsande laserstrålar. Då en gravitationsvåg passerar trycks den ena tunneln ihop aningens­ aning mera än de andra och de känsliga mät­instrumenten kan upptäcka förskjutningen i ljuset. För en lekman är detta rena abrakadabran, men en hel vetenskapsvärld jublar över det nya verktyg man fått för att iaktta världsalltet. Ligos biträdande talesperson Marco Cavaglia säger så här i DN: ”Enkelt uttryckt skulle det vara början på gravitationsvågsastronomin, ett helt nytt sätt att observera kosmos. Jag tror att Ligo kommer att gå till historien på samma sätt som vi nu minns Galileis teleskop”. Hittills har vi iakttagit världsrymden genom att mäta ljus och radiovågor. Gott så, men med de verktygen är stora delar av universum fortfarande­ osynligt. De svarta hålen med sin enorma gravitation slukar allt ljus och går att iaktta bara indirekt med de verktyg vi haft tillgång till hittills. Med gravitationsvågor kan vi studera dem direkt. Vi kanske också äntligen lyckas få kunskap om den mörka energi­ och mörka materia som största delen av universum anses bestå av. Det är lätt att förstå extasen i vetenskaps­världen. Förhoppningsvis kan forskarna denna gång ­belägga sina rön.