2025, för att inte tala om 2030, kan synas väldigt avlägset, men redan nu har man tagit mått och steg inför en gigantisk vapenaffär som förverkligas i slutet av 2020-talet, då flygvapnets Hornetplan tjänat ut De första planen av typ F-18D Hornet levererades i november 1995, så vi talar om en livscykel på över 30 år för en plantyp. Den gången gick affären på 13 miljarder mark; drygt 2 miljarder euro, men den totala kostnaden med alla uppdateringar uppgår till närmare fem miljarder. Den nya anskaffningen blir naturligtvis inte billigare, Suomen Kuvalehti uppskattar (19/2016) bara anskaffningskostnaden till mellan 6 och 10 miljarder euro, kostnaden för hela livscykeln blir flerfaldigt högre. De pengarna ska man hitta "någonstans", utanför den normala försvarsbudgeten. Det är, som också SK slår fast, "en väldig summa pengar", samtidigt som staten stramar åt och skär ner på alla sektorer. Ändå är flygvapnet en väsentlig del av ett trovärdigt försvar. Då Finland för snart 25 år sedan beslöt sig för Hornetplanen kunde en del av notan kompenseras med motköp, men det är – i princip – inte längre möjligt. EU:s försvarsdirektiv från 2012 förpassade hela begreppet "motköp" till historien, nu talar man i stället om industriellt samarbete. Men enligt Maaseudun Tulevaisuus (27.5) ska Finland söka om dispens från direktivet enligt en paragraf där man hänvisar till väsentliga säkerhetsintressen. Man hänvisar då till militär försörjningsberedskap. Finland måste under alla omständigheter själv kunna underhålla sin flygplansflotta. Men några storskaliga affärer kan det inte handla om, så vilken plantyp vi än fastnar för blir notan hög. I slutet av april skickade Försvarsmaktens logistikcentral ett 300-sidigt kvalificerat hemligt dokument till fyra västländer med en begäran om uppgifter om sju uppräknade flygplanstyper. Då Finland förra gången valde jaktplan gick en offertbegäran också till Ryssland, så inte nu. I den nationella försvarsstrategin slås det entydigt fast att försvarsmaterielen måste vara Nato-kompatibelt. Det finns också en annan skillnad – i början av 1990-talet bad man om en offert på jaktplan nu söker man ett helt koncept. Av de sju planen man begärde uppgifter om föll två med detsamma ur leken, då USA meddelade att man inte är intresserad av affärer med plan av typ F-15 och F-16 som är jämngamla med Hornet. Återstår Super Hornet F/A 18E/F och F-35. De europeiska kandidaterna är Eurofighter Typhoon, ett samarbetsprojekt mellan Storbritannien, Tyskland, Italien och Frankrike, franska Dassault Rafale och svenska Saab Gripen. Av dessa uppges Lockheed Martin F-35 vara den dyraste och Gripen den förmånligaste. Enligt SK kan tillverkningen av Super Hornet ha upphört när Finland om 10–15 år ska ha sina plan. F-35 är inte bara dyrast; enligt SK är amerikanarna inte intresserade av industriellt samarbete utan vill serva alla de plan man sålt till Europa i Italien, vilket uppenbart strider mot både finländska säkerhetsintressen och ekonomiska premisser. F-35 är dessutom enmotorigt, då man en gång fastnade för Hornet vägde tvåmotorigheten tungt. Men också Gripen är enmotorig. Samma källa anser att Eurofighter är ohjälpligt föråldrad då det är dags att ersätta Hornet – men att detta å andra sidan gäller också för några andra kandidater. Det Gripenplan man överväger är inte alls samma plan som kraschade 1989 och störtade vid en flyguppvisning 1993, prototypen av den senaste versionen, Gripen E, premiärvisades så sent som den 18 maj. Huvudkriterierna vid valet av plantyp måste vara rent militära; flygegenskaper och lämplighet för just finländska försvarsbehov. Ändå kan man inte bortse från totalekonomin, flygvapnet kan tvingas avstå önskeleksaken till förmån för ett förmånligare alternativ. Då kan Gripen mycket väl vara alternativet som gäller. Det skulle också ytterligare fördjupa det militära samarbetet mellan Sverige och Finland.