Resultatet i britternas folkomröstning kan sätta i gång en dominoeffekt som får hela EU-bygget att rämna. Samtidigt kunde utträdet som var tänkt att stärka den brittiska nationen leda till att densamma knakar i fogarna. Nationalistiska och EU-kritiska rörelser vädrar morgonluft efter brexitsegern och fler länder kan komma att folkomrösta. En klar majoritet av skottarna röstade för att stanna i EU, och där kan man komma att folkomrösta på nytt om självständighet med sikte på att söka medlemskap i EU. På Nordirland väcks igen tanken om att rösta om att ansluta sig till republiken Irland. United Kingdom kan bli Separated Kingdom och Great Britain mindre Great. Hur gick det på det här sättet? Det vore frestande att fokusera på ”missledda” väljare som fallit för brexitpådrivarnas och den brittiska kvällspressens ”vulgärpropaganda”. Och jo, det var uppenbart många som inte riktigt visste vad de tog ställning till och javisst, Brexitsidans kampanj innehöll många amsagor, halvsanningar och rena lögner. Den holländsk-brittiska författaren Joris Luyendijk skriver i en debattartikel i DN (24/6) om hur praktiskt taget varje ekonom höll med om att brexit skulle innebära en katastrof för Storbritannien. ”Likt nutida Kassandror skickade de varning efter varning, men ingen lyssnade.” ”Alla sade de att stanna var det bästa för landet och ändå valde majoriteten av väljarna att följa brexitlägret. Den här gruppen hade nära noll stöd från myndigheter och oberoende experter” skriver Luyendijk. ”Med andra ord röstade 52 procent av britterna mot en illvillig karikatyr av EU av rädsla för hot som inte är tillnärmelsevis så akuta och farliga som faran av att bortse från allt mer desperata varningar från experter.” Ännu ett citat: ”Det här är det riktigt skrämmande budskapet från brexitvalet. Förtroendet för etablerad expertis befinner sig på rekordlåg nivå, vilket skadar demokratin mer än de allt vildare populistiska påståendena och det katastrofala valresultatet.” Det vore ändå att göra det lätt för sig att skylla på okunniga väljare. EU-bygget är långt ifrån perfekt. Unionen har fullt upp att bevisa sin legitimitet. Bremainsidan misslyckades fatalt i att marknadsföra unionen. Förmodligen missbedömda man helt styrkan i brexitrörelsen. Premiärminister David spelade ett högt spel när han utlyste folkomröstningen. Hans ”smarta kupp” gav vapen i händerna på brexitrörelsen; inte bara inom populistiska Ukip utan också, och kanske framför allt, hans eget parti, konservativa Tories som nu skakas av inte strider, precis som den traditionella huvudmotståndaren, arbetarpartiet Labour där allt fler kräver ordförande Jeremy Corbyns avgång. Frågan som allt fler ställer är om ens frontfiguren för de konservativas brexitförespråkare, förre Londonborgmästaren Boris Johnson trodde att man skulle segra i omröstningen. Ville han ens det? Det finns uppgifter om att Johnson inför omröstningen skulle ha skrivit två öppna brev, det ena ett intensivt försvarstal för Cameron och EU, det andra med kraftfullt motsatta förtecken. Var avsikten bara att skrämmas och genom hotet om utträde tvinga EU till eftergifter och samtidigt stärka sin position inom partiet? En sak är ändå uppenbar – Brexitsidan verkar sakna en klar strategi för hur utträdet ska ske och hur man ska uppnå de fördelar man utmålat inför omröstningen. Man har redan fått backa från en del av det som sades i kampanjen. Brexit är alltså ett stort steg för britterna och resten av Europa – i det okända. Folket har sagt sitt och frågan borde alltså vara ur världen. Britterna borde vara redo att ta de första stegen i färd ur unionen. Det finns ändå några men. • Folkomröstningen är rådgivande och parlamentet kan i princip gå emot den. Det vore ändå politiskt självmord och ett sätt att ytterligare underblåsa hatet mot den politiska eliten. • Britterna verkar dröja med det officiella beskedet till EU att man önskar gå skilda vägar. Senast yrkade Frankrike i går måndag på att Storbritannien ska komma med beskedet omedelbart, medan Cameron sagt att detta blir något hans efterträdare får ta itu med. Cameron avser avgå först på Tories partikongress i oktober. • Tre miljoner britter (siffran är ändå inte helt tillförlitlig) kräver en ny folkomröstning på grund av det låga valdeltagandet. Medierna rapporterar också om en stor iver bland britterna att googla om vad EU är för något – EFTER att de deltagit i folkomröstningen. Det kaotiska läget med en knapp seger i folkomröstningen och splittringen inom de ledande partierna kan mynna ut i nyval där frågan om EU skulle vara den självklara huvudfrågan. Hur det än går tvingas beslutsfattarna i EU att se om sitt hus för att det inte ska rasa. EU måste bevisa sin legitimitet genom att bli mer genomskinligt, mindre maktfullkomligt och att fokusera på väsentligheter, inte petitesser. Om England tar steget ur ska utträdet beredas så att det sker så smärtfritt som möjligt och med minsta möjliga skador för alla parter. Utrikesminister Timo Soini (Sannf) har helt rätt då han säger att ingen är betjänt av någon hämndmentalitet mor britterna. Vi måste göra allt för att hålla Europa samman – med eller utan England i EU.