Det gäller också finländare. Till exempel har företrädare för gräsrotsrörelsen Finlandssvensk samling i många sammanhang betonat EU:s och kanske framför allt Europarådets övervakande roll då det gäller minoritetsskydd. Man har lustläst konventionerna, de rekommendationer som har utgått från Europarådet och satt stor vikt vid prickningar av enskilda länder. Och visst – det är aldrig bra för ett lands internationella anseende att bli ställd vid skampåle efter uppdagade kränkningar. Men utöver påtryckning är det inte mycket Europanivån kan bidra med då det gäller minoritetsskydd. Det öde FUENS medborgarinitiativ om starkare rättsligt skydd för minoriteter har rönt visar svart på vitt att EU-nivån inte har den minsta vilja att skaffa sig egna, legala medel att komma åt de kränkningar som står i konflikt med EU:s uttalade värden. Romerna varav en stor del är hänvisade till ett tiggarliv på gatan i många europeiska storstäder är en av de utsatta folkgrupper som alltså inte behöver vänta sig någon hjälp av EU. Enligt EU:s grundfördrag är lagstiftningen kring minoritetsfrågorna en intern angelägenhet för vart och ett medlemsland. Det här kan knappast ha kommit som någon överraskning för en anrik minoritetsorganisation som grundades redan 1949. Därför är medborgarinitiativet kanske mer att betrakta som en mediekampanj och ett sätt att uppmärksamma minoriteternas sak. Samtidigt känns ett nej från EU-kommissionen säkert som ett slag i ansiktet för många av de 40 miljoner EU-medborgare som tillhör någon form av minoritet. EU-kommissionären Margot Wallström hade ett allvarligt syfte då hon en gång i tiden introducerade systemet med europeiska medborgarinitiativ – folk skulle känna att EU var vars och ens angelägenhet och att enskilda grupper har en möjlighet att påverka. Nils Torvalds har därför helt rätt i att ett underkännande av initiativet blottlägger EU:s förljugenhet och klyftan mellan uttalade värden och en ärlig vilja att skapa ett EU som i praktiken lever upp till utfästelserna. Torvalds verkar alltså vara beredd att avstå en del av den nationella suveräniteten till förmån för en ärligare, starkare och mer human europeisk union. Parallellt med att EU har blottlagt sin svaghet då det gäller minoritetsfrågorna håller den finländska grundlagen igen på att bevisa sin styrka då det gäller minoritetsfrågorna. Vårt lands regering går från motgång till motgång då det gäller de stora samhällsreformerna. Den senaste motgången i raden avser social- och hälsovårdsreformen och dess oförenlighet med grundlagen och dess princip med kommunal självstyrelse. Att små kommuner helt skulle förlora inflytandet över social- och hälsovården är en av de regeringsföresatser som inte verkar vara förenlig med grundlagen. Enligt den hemliga promemoria Yle och flera andra medier citerade i början av veckan måste stora delar av social- och hälsovårdsreformen omarbetas. Det kan få återspeglingar på kommunindelningsutredningarna som enligt justitiekanslerns uttalade mening inte kan starta innan kommunerna vet hur social- och hälsovården ska vara ordnad. Sammanfattningsvis kan sägas att EU-nivån saknar både vilja och lag medan regeringen i Finland har lagen samtidigt som den verkar sakna både vilja och kompetens då det gäller lagtillämpningen. Det är kanske inte så konstigt att medborgarnas förtroende undergrävs för både den europeiska och den nationella politiken. Vi har fått två nivåer för ett folkligt misstroende.