Tre sannfinländska riksdagsledamöter, Rami ­Lehto, Olli Immonen och Jari Ronkainen, lämnade i juni in en lagmotion om att förbjuda tiggeri. ”Tiggeri hör inte hemma i ett tryggt och stabilt välfärdssamhälle, och därför måste man gripa in mot tiggeriet”, säger Rami Lehto på det sannfinländska partiorganet Suomen Uutisets webbplats (8.6). Hans kollega i riksdagen, Olli Immonen reder ut begreppen vidare i samma artikel: ”Kriminaliseringen av tiggeri handlar också om mänskliga rättig­heter. Att man tillåter tiggeri i Finland minskar inte på tiggarnas problem, fattigdom eller diskriminering i deras hemländer, utan tvärtom ökar på dem genom att tiggarna utsätts för flera former av utnyttjande såväl i hemlandet som i Finland”. Lehto framträdde i går i Yles morgon-tv där han anlade ett lite annat perspektiv på varför man ska förbjuda tiggeriet. ”Tiggeriet stör och irriterar medborgarna. Vi får höra att tiggarna ska bort från gatubilden, de skrämmer somliga – nej, de hör inte till gatubilden i Finland.” I samma sändning medverkade också SDP:s riksdagsledamot ­Ilkka ­Kantola som medgav att också han kan irriteras av fenomenet och att han förstod att medborgarna ­reagerar. Kantola vände dock på steken. ”Borde vi överväga att förbjuda fattigdomen?” Den sannfinländska lagmotionen är inget annat­ än en lagmotion, om än från medlemmar i ett ­regeringsparti, men lagmotioner är snarare försök till politiska profilhöjningar än redskap för verkligt lagarbete. Ytterst få av dem ger något resultat. Men frågan har genklang i debatten och har en parallell i Sverige där civilministern Ardalan Shekarabi (S) föreslår ett förbud mot tiggeri. Shekarabi har fått både stöd från oppositionen som mothugg från tunga namn bland de egna, statsminister Stefan Löfven säger enligt FNB att ”vi måste fundera på hur vi blir av med det här, men några sådana­ förslag finns inte”. Men förbud eller inte vill också han ha ett stopp för fenomenet: ”Vi har ungefär 4 000 personer som tvingas stå på knä för att be om pengar. Det måste vi få stopp på”. Det är ingen som tycker tiggeri är ett önskvärt ­fenomen – men tiggeriet är visserligen problematiskt men naturligtvis snarare ett symptom än ett problem. Det är sunt att må illa och rentav bli förbannad av att se tiggare – men det är fel att rikta den vreden mot tiggarna själva. Och då Rami Lehto anser att tiggeriet inte hör hemma i ett tryggt och stabilt välfärdssamhälle har han alldeles rätt – i ett tryggt och stabilt välfärdssamhälle behöver ingen tigga. Tiggeriet uppstår ur samma källor som prostitutionen. Även om målet ter sig utopiskt och inte löser ­några problem på kort sikt måste tyngdpunkten i att bekämpa tiggeriet och prostitutionen ligga i att skapa en ekonomiskt jämlik värld. Och om man finner för gott att lagstifta mot tiggeriet stöter man på en rad utmaningar – hur ska tiggeriet definieras, ska det förbjudas enbart för östeuropeiska romer, hur ska man skriva en lag som inte kan kringgås?