Värst i Svenskfinland. Så löd rubriken för ett omtalat tv-reportage i Spotlight i Yle Fem i tisdags. Programmakarna hade jämfört antalet brott begångna av ungdomar med andelen minderåriga i kommunen och kommit till slutsatsen att Jakobstad är ungdomsrövarstaden nummer ett i Svenskfinland. Är det verkligen så illa? Kanske ändå inte. Fram för allt verkar den grävande journalisten inte i tillräcklig grad ha tagit i beaktande att ett brott alltid statistikförs på gärningsorten trots att gärningsmannen kommer utifrån. Jakobstad är centralort i en region med uppemot 50.000 invånare. Att både Larsmo och Pedersöre har ett proportionellt sett stort antal minderåriga invånare kan alltså ha bidragit till att snedvrida statistiken för ungdomsbrottsligheten i Jakobstad. En regionvis bokföring av brotten skulle sannolikt ge en betydligt bättre bild av brottsligheten som ju ofta utspelar sig i regionens centrum. Under den tid brotten bokfördes häradsvis stack ingen enskild kommun ut i ett negativt hänseende. Dessutom baserade sig Spotlights reportage enbart på antalet utredda brott. Alla inser att det är lättare för polisen på mindre orter att utreda brott medan det är närapå en omöjlighet att få tag i ett ligistgäng som har specialiserat sig på att panga sönder glasrutor i Helsingfors. Det kan ha bidragit till att Jakobstad ser ut att ligga sämre till i ungdomsbrottslig bemärkelse än huvudstaden. I ett mindre sammanhang där nätverken överlappar varandra och där rykten sprids som en löpeld är det också lättare för polisen att få koll på seriebrott. Det leder till följande slutsats: Jakobstad kan ha ställts i skamvrån för hög ungdomsbrottslighet trots att Spotlights statistik kanske snarare speglar både ett framgångsrikt polisarbete och en ovanligt positiv åldersfördelning i regionen. Att grannkommunerna har stora barnkullar är ett i demografisk mening positivt fenomen som kommer att ha gynnsamma effekter för hela Jakobstadsregionens utveckling. Det kunde Spotlight ha fokuserat på i stället för att haka sig fast i något som mer framstår som en statistisk synvilla. Om det är så har den så kallade grävande journalistiken på Yle Fem helt missat sitt syfte. Polisen ska ju inte låta bli att utreda brott för att förkovra Jakobstads position i nationell brottstatistik. Att uppgifterna om ungdomsbrottsligheten varvades med uppgifter om äventyrande av trafiksäkerheten är ett kapitel för sig. Kanske är det inte helt rättvist att slå beteckningen ungdomsbrottsling i pannan på varje yngling som kommer farande på en lätt trimmad moped? En intervjuad mor förmedlade ett intryck av att vården och det förebyggande barn- och ungdomsarbetet i Jakobstad är obefintligt eller undermåligt. Det är naturligtvis inte sant. Den journalistiska balansen hade krävt en motvikt i form av en intervju med en företrädare för socialvården. Signaler om en eskalerande ungdomsbrottslighet får ändå inte sopas under matten, det är helt klart. Det här gäller i synnerhet som fenomenet verkar ha en koppling till en ökad användning av droger. Det sista är speciellt bekymmersamt. Därför gäller det för alla berörda parter nu att sätta sig ned och begrunda åtgärder. Men det viktigaste är att det politiska beslutet om åtgärderna baserar sig på en djupare analys än den Spotlight lyckades prestera den här gången och att staden med de eventuella åtgärderna också når ut till rätt målgrupp. Mycket tyder på att Jakobstad inte är den värstingstad som Yle Fem försöker göra den till. Eftersom en del av statistiken omfattar seriebrott som kan kopplas till olika kringdrivande gäng är problemet kanske ändå mer isolerat och tillfälligt än generellt och allmängiltigt. Den journalist som kritiserar en annan journalist idkar sig åt stenkastning i ett glashus, det är sant. Men med tanke på att tv:n har stor genomslagskraft har tittarna rätt att förvänta sig att tv:ns program för undersökande journalistik håller en hög kvalitetsnivå.