Fast ifall det var USA:s president som uttalade sig skulle mening förstås mer sannolikt lyda: ”Alla regeringar utom min ljuger.”

Det är i stället en annan gammal man, 15 år äldre än 70-åringen Donald Trump, som har ordet. Han är, av dem som minns honom, ansedd som en ”god” sanningssägare.

Han heter Daniel Ellsberg och är för evigt förknippad med de så kallade Pentagon papers, den läcka som svängde den amerikanska opinionen gentemot Vietnamkriget.

Ellsberg arbetade i mitten på 1960-talet för USA:s försvarsdepartementet. Sedan hamnade han i Vietnam som utrikesdepartementets representant.

Vistelsen i Vietnam övertygade Ellsberg om att kriget inte kunde vinnas. Han blev också, än ­viktigare, övertygad om att så gott som alla beslutsfattare inom utrikes- och försvarsdepartementet delade den uppfattningen.

Men ingen sa något. Tvärtom hävdade landets departementstjänstemän och politiker i det längsta motsatsen. Det var i efterklokhetens spegel en typisk ”kejsaren har inga kläder”-situation.

Tillbaka i USA började Ellsberg arbeta för tanke­smedjan Rand Corperation, som skriver rapporter för försvarsdepartementets räkning. Där fick han tillgång till hemligstämplat materiel som klar­gjorde vad landets ledning egentligen hade för åsikt om möjligheterna till krigslycka i Vietnam.

1971 läckte Ellsberg Pentagon papers, 7 000 sidor sammanlagt, till New York Times.

Han räknade med ett långt fängelsestraff, men åtalet mot honom förkastades, eftersom mot­parten, Nixon-regimen, dessförinnan gjort sig skyldig till kriminella handlingar (inbrott, mordförsök) för att komma åt honom.

Daniel Ellsberg kunde höras i Sveriges P1:s ”Godmorgon världen” i söndags. Regeringstjänstemän ljuger också ofta när det talar med varandra, sa han. Det betyder inte att allt de säger är lögn, men vilken del som helst av budskapet kan potentiellt vara lögnaktig.

Det som, enligt Ellsberg, skiljer Trumpadministrationen från tidigare amerikanska regeringar är att den är så extremt villig att servera det den tror att anhängarna vill höra. Också i de fall där bud­skapet är lätt att belägga som fullständigt osant.

Under pågående krig är läget tillspetsat, men sanningen är inte lätt att hantera i fredstid heller. Det kan vara en viktig förklaring till att stora grupper nu med sådan glädje kastar den överbord. Eller rättare sagt kastar ambitionen att söka sanningen överbord. Den finns ändå inte, eller saknar betydelse.

Alla politiska partier, alla regeringar tenderar att överrapportera sina framgångar och tala mer tyst om nederlagen. Det är ett faktum som med­borgaren ska vara aktivt uppmärksam på. Det är inte märkligare än att enskilda personer oftast undviker att sätta fokus på sina misslyckanden – speciellt om de exempelvis intervjuas med anledning av att de söker en arbetsplats. Inför val söker också politikerna en ”arbetsplats.”

Betyder det att politikerna ljuger med stort L? Det är en filosofisk fråga som det inte går att ge tvärsäkra svar på. Det beror på.

Processen kan innefatta sådant som utan tvekan måste klassas som lögn. Av typen ”Nej, jag deltog inte alls i det beslutet”, fast personen bevisligen var på plats då beslutet fattades. Att undvika ett tema är inledningsvis ingen regelrätt lögn. Men någonstans på en glidande skala passeras en gräns där att undvika blir att vilseleda och den definitiva lögnen knackar på dörren. Då öppnar en del dörren, andra backar och söker en hederligare utväg.

Verkligheten ser olika ut beroende på var du står, vilka dina faktiska erfarenheter i livet är, vilken din plats i samhället är. Det obehagliga med höger­populistiska ”sanningssägare” är att de saknar ödmjukhet inför den svårfångade sanningen. Deras sanningar saknar nyanser.

Det får inte leda till att de som anlägger moteld blir lika ensidiga. Men den risken finns när slaget om sanningen blivit så högljutt som det nu blivit.