Svenska Yle satte i måndags fingret på att ­Finlands rapport nu är försenad med över tre år. Rapporten borde ha lämnats in i mars 2014.

I och med att rapporteringsskyldigheten har sin grund i den Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk finns också finlandssvenskarna bland de grupper som drabbas av den uteblivna rapporteringen. Just nu genomförs många reformer som kan komma att få enorma konsekvenser för svenskspråkiga i Finland.

Markus Österlund, kanslichef på Svenska ­Finlands folkting, har helt berättigat tyckt att det börjar bli pinsamt att höra Utrikesministeriets förklaringar om resursbrist.

Förmodligen kan vi ­tala i så fall tala om en resursbrist och en prioritering som har sitt ursprung i ett politiskt ointresse av språkliga grundrättigheter.

Ledande beslutsfattare vet att Europarådet är en tandlös organisation. Bland annat kan rådet inte gripa till sanktioner mot länder som inte uppfyller sina förpliktelser.

Men tydligen verkar regeringen och ministeriets representanter heller inte vidare brydda i att Finlands internationella trovärdighet är i gungning.

Finlands system med två formellt jämbördiga nationalspråk är föremål för stor beundrar hos de mellaneuropeiska minoriteterna. Ännu har det inte nått fram till den breda, mellaneuropeiska allmänheten att statsmaktens förhållningssätt till det andra nationalspråket har förändrats efter att Sannfinländarna fick säte och stämma i regeringen. Då den nya verkligheten väl blir känd är det svårt att igen putsa fasaden.