Låt oss börja med en definition. Ordet ”rättsstat” beskrivs så här av Wikipedia:

”En rättsstat är en stat där rättssäkerhet råder.­ Definierande drag är självständiga domstolar och en verkställande offentlig makt som verkar ­inom ramen för positiv rätt tillkommen genom en ­allmänt vedertagen metod. Ordet rättsstat är först känt från Robert von Mohl som satte det i ­motsats till polisstat. Rättsstaten kan även beskrivas som den enskildes rättsskydd mot staten själv eller övergrepp från staten.”

Principen om rättsstaten går som en röd tråd ­genom utvecklingen av den västerländska­ ­ekonomin och är en av grundbultarna för ­Europeiska unionen.

I och med att ett land ansluter sig till EU ­för­binder man sig också att leva upp till idealet om rättsstaten. Redan Montesquieu slog fast ­teserna om maktdelning och rättsväsendets ­oberoende.

Så där liksom i princip i alla fall.

Den senaste tidens utveckling har visat hur tandlöst EU står inför medlemsländer som börjat ­tumma på idealen.

Under veckan som gick antog det polska parlamentets underhus en lag som skulle ge parlamentet makt vid tillsättandet av domare.

Regeringspartiet lag och ordning (PiS) vill också tvinga alla medlemmar av Högsta domstolen som inte godkänts av justitieministern att avgå.

I söndags protesterade tusentals polacker på ­gator och torg mot lagförslaget, skanderade ”skäms, skäms” och anklagade president Jaroslaw Kaczynski för diktatorsfasoner.

Redan tidigare har människorättsaktivister och den polska oppositionen riktat stark kritik mot ­reformen. Föreningen Iustitia, som organiserar landets domare, höll en egen demonstration utan­för högsta domstolen.

I april riktade Europeiska rådets människorätts­ombudsman Nils Muižnieks ett brev till det polska parlamentets talman där han sade att ”man måste utesluta alla försök till politisk påverkan genom att utnämningsprocesserna inom domstolsväsendet sker oberoende av regeringen”.

Muižnieks manade parlamentet att inte anta ­lagen.

Helsingin Sanomat återger (16.7) en intervju som nyhetsbyrån AFP gjort med juristen ­Agnieszka Janczarska som deltog i demonstrationerna. ­”Förslagen är en skandal. De förstör grunden i det demokratiska samhället, det vill säga maktens tredelning.”

I samma artikel säger Grzegorz Schetyna, ord­förande för oppositionspartiet Medborgarforum, att vi ”i dag vet att den stora kampen har börjat, och att vi måste hålla samman. Vi vet att vi måste kämpa tillsammans.”

I tisdagens HS går domaren Monika Frackowiak ännu längre då hon säger att det söndervittrande­ domstolsväsendet i snabb takt gör Polen till en ­diktatur där presidenten bara är en nickedocka i händerna på regeringspartiet PiS.

Den polska demokratin undermineras inte ­enbart av ingreppen på rättsväsendet. Regeringen­ har också skärpt kontrollen över det tidigare fri­stående statliga rundradiobolaget.

Också detta har väckt starka protester.

För regeringen är demonstrationerna inget ­uttryck för en demokratirörelse.

Den statliga tv-kanalen beskrev söndagens ­demonstrationer som ”ett kuppförsök mot den ­demokratiskt tillsatta regeringen,”.

Polen verkar gå samma väg som Ungern där man sedan premiärminister Viktor Orbán till­trädde 2010 starkt har begränsat yttrandefriheten­ och också där gjort ingrepp på domstolarnas ­oberoende.

Samtidigt har både Ungern och Polen vägrat ta sitt ansvar för de europeiska flyktingströmmarna enligt de kvoter man slagit fast inom EU.

Allt medan EU nöjt sig med tandlösa fördömanden. Samtidigt är Polen stor nettomottagare av stödpengar från EU.

Det är i sådana här situationer vi behöver ett starkt EU. Medlemskapet ger förpliktelser, inte bara­ förmåner.

Om rättsstaten är hotad måste EU köra över de nationella beslutsfattarna. Kan ett land inte ­leva upp till de gemensamma idealen måste det ta ­konsekvenserna.