Finska staten är bra på dåliga affärer och miss­lyckade utförsäljningar. Listan över fadäser är lång och upptar verksamheter som bilbesiktningen­ och det tidigare Rundradioägda distributionsnätet,­ ­utförsäljningen av Postbanken, Kemira och ­Fortum.

Med en annorlunda tajmning hade staten – ­skattebetalarna – inhöstat miljarder, som kommit väl till pass i tider av nedskärningar och sparkrav.

Då staten 1998 sålde knappa 20 procent av ­aktierna i Fortum fick man 420 miljoner euro. 2014 var den potten värd 2,6 miljarder.

De märkliga affärerna i energibranschen slutade inte med den affären.

2014 avyttrade Fortum sin kraftöverförings­sektor till Suomi Power Networks. Det sålda bolaget­ ­verkar nu under namnet Caruna.

Ett elöverföringsbolag har ett de facto-monopol på området där det verkar; det är inte ekonomisk realism att bygga parallella kraftnät som skulle skapa konkurrens.

Caruna är med sin marknadsandel på 20 procent det största elöverföringsbolaget i Finland och har därmed en mycket stark position.

Ett de facto-monopol på en strategisk marknad är en dröm för investerare. Caruna är ett prakt­exempel på detta.

Caruna har inte varit sen att utnyttja sin position – men också tvingats backa, men kanske bara till synes.

Caruna har sina rötter i den lilla kommunen ­Karuna vid Pemar å, inte långt från Åbo. Där ­grundades 1912 elbolaget Lounais-Suomen ­Sähkö som så småningom blev en aktör som köpte upp andra elbolag och växte genom fusioner. På nittiotalet blev Länsivoima – som bolaget då bytt namn till – själv uppköpt av Imatran Voima. Det upp­hörde så småningom som självständigt bolag då det blev enheten för elöverföring inom Fortum.

2014 knoppades verksamheten alltså av. Caruna köptes av två kapitalfonder; First State Investments med säte i Australien och Borealis Infrastructure, som ägs av en kanadensisk pensionsfond med 40 procent var, samt de finländska pensionsbolagen Keva och Elo.

Det konkreta ägandet är ett virrvarr av dotter- och systerbolag inte bara i Finland, Kanada och ­Nederländerna utan även i skatteparadis som ­Luxemburg, Caymanöarna och Malta.

Koncernstrukturen gör det möjligt att laborera med olika transaktioner som koncernbidrag och interna lån för att minimera skatteutfallet.

2016 väckte Caruna tvivelaktig uppmärksamhet på två sätt – kraftigt höjda överföringsavgifter och en låg skattesats.

Det ursprungliga beslutet var att överförings­avgiften skulle höjas med 30 procent. Efter uppståndelsen som uppstod backade man några steg och höjningen blev något måttligare.

Då Yle rapporterade att Caruna betalade bara 1,6 procent skatt på en rörelsevinst på 50 miljoner tog till och med statsminister Juha Sipilä till ovanligt kraftiga formuleringar. I en intervju för Yle ­sade han att arrangemangen för att kringgå skatter ”passerar gränsen för det sjukliga”.

I fjol var rörelsevinsten 150 miljoner. Caruna ­betalade 0,28 procent av vinsten i skatt.

Sipilä har veterligen inte sagt ett knyst.

Kombinationen av olyckliga utförsäjningar i kombination med frikostig lagstiftning, globalisering och kapitalets fria rörlighet har ­förvandlat ett stycke nationalegendom till en maskin som ­mjölkar finländare och finländska företag på ­pengar som skulle komma väl till pass för att lappa den skrala samhällsekonomin.

Det är sedan en ganska liten tröst att en del av pengarna kommer finländska pensionstagare till gagn genom de pensionsbolag som återfinns bland ägarna.

Det kan vara förnuftigt att sälja ut statligt ­ägande, men när det handlar om direkt strategiskt ­ägande är det olyckligt om man skapar de facto-­monopol med privat ägande, än mera om ägarna är ­anonyma utländska fonder.

Staten står i beråd att sälja ut ännu mera av sitt ägande. De pengarna kan i så fall slussas in i det nybildade statliga utvecklingsbolaget Vake Oy. De pengarna är bortom riksdagens budgetstyrning.

Det är någonting i upplägget som skaver.

Regeringen Sipilä kan inte lastas för tidigare­ ­regeringars utförsäljningar, men spåren ­förskräcker.