Har du något att säga?

Skriv en insändare.

Skriv insändare
Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. För tre veckor sedan presenterades Europeiska kommissionens nya program Erasmus+. Programmet är en uppföljare till undervisningsprogrammet för livslångt lärande. Under Svenska kulturfondens Brysselseminarium om utbildning på minoritetsspråk (13.11) hade deltagarna förmånen att vara de första som fick ta del av programmets innehåll innan det officiellt hade lanserats. Chefen för Europeiska kommissionens flerspråkighetssektor, Kristina Cunningham, informerade oss om att det finns mer pengar för språk i det nya Erasmusprogrammet, men att finansieringen koncentreras till de fem språk som de flesta vill lära sig, nämligen engelska, franska, tyska, spanska och italienska. Beklagligt är att det nya programmet varken omnämner ­minoritetsspråk eller mindre använda språk på samma sätt som det tidigare programmet för livslångt lärande. Det blir därför betydligt svårare att få finansiering för projekt som främjar minoritetsspråk. Hur kunde det gå så här? I Europeiska kommissionens ursprungliga förslag fanns det klara och tydliga hänvisningar till regional- och minoritetsspråk, men de ströks under behandlingen i Europa­parlamentets kultur- och utbildnings­utskott. En eloge bör i detta sammanhang ges åt parlamentsledamoten Nils Torvalds, vars medarbetare Mats Löfström flitigt lobbade för de små språken bland utskottets medlemmar, men inte ens vaga formuleringar om Europas omfattande språkliga mångfald accepterades av ett utskott där minoritetsspråk tydligen förknippas med separatism och nationalism. Ironiskt nog tycks det folkvalda Europaparlamentet vara den EU-institution, som ställer sig mest negativt till minoritetsspråk. Förutom Torvalds finns det en och annan korsikan, katalan, bask, syd-tyrolare och ungrare, som orkar engagera sig i de här frågorna. Men det förefaller som om de flesta av parlamentets 766 ledamöter inte skulle bry sig – med undantag för en ständigt växande skara som hårt motsätter sig allt som har med minoritetsspråk att göra. Ledamöter av det slaget är tydligen över­representerade i kultur- och utbildningsutskottet, som behandlar kommissionens förslag innan de kommer upp till diskussion i plenum. Vanligtvis godtar plenum utskottets förslag. Den negativa attityden till minoritetsspråken har under se ­senaste fyra åren vuxit sig starkare. Inte nog med att inga pengar öronmärks för minoritetsspråk längre. I samtliga EU-program har det dessutom blivit svårare att få finansiering för andra språk än de 24 officiella. Studien ”Ten Years of EU Support for Regional and Minority Language: a financial assessment” från år 2005 bekräftar den negativa utvecklingen. Efter ett uppsving åren 2007–2010, som närmast sammanhängde med att det då fanns en flerspråkighetskommissionär, går det nu utför igen. Organisationer som Federala Unionen för Europas minoriteter, FUEN, har gjort stora insatser när det gäller att förbättra till exempel romernas situation. FUEN:s medborgarinitiativ om minoriteters ?rättigheter, som dessvärre fick tummen ned av kommissionen, var också välkommet. Problemet är bara, att medan minoritets- och språkorganisationerna koncentrerar sig på storslagna banbrytande initiativ, faller det dagliga arbetet i utskottet i glömska, och därmed går många för minoriteterna livsviktiga frågor obemärkta förbi. Med saknad minns jag därför en organisation som Europeiska byrån för mindre använda språk (EBLUL), som fram till 2005 trots många brister, hade ett stort inflytande på EUs språk­politik. Bland annat var EBLUL företrätt vid varje kultur- och utbildningsutskottsmöte, och fungerade som rådgivare för dess medlemmar i språkfrågor. Viktigt i EBLUL:s lobbande var att inte begränsa arbetet till ledamöterna med minoritetsspråksbakgrund utan att framförallt vända sig till ledamöter som inte har en minoritetsanknytning. Det är ännu för tidigt att spekulera i det exakta finansiella stödet under de kommande åren, men klart är, att det blir en radikal minskning. I klartext betyder det att det blir svårare för högstadier, gymnasier, yrkesskolor och universitet i exempelvis Svenskfinland, Katalonien eller Sydtyrolen att få EU-finansierade projekt.