Domedagsklockan visar två och en halv minut ­före midnatt, men det beror bara på att Bulletin of the Atomic Scientists vid University of Chicago inte hunnit uppdatera den efter att konflikten mellan Nordkorea och USA trappats upp allvarligt.

I verkligheten kan vi vara en hårsmån, en knapp­tyckning, från ett kärnvapenkrig. Läget har inte ­varit så oroande sedan kalla krigets värsta dagar.

Domedagsklockan har tickat och ruckats fram och tillbaka sedan 1947 med midnatt som symbol för den nukleära apokalypsen. Efter nedrustnings­avtal 1991 stod klockan på 17 minuter före, nu alltså två och en halv minut från midnatt.

Nordkorea har fortsatt med sina missiltest och uppges nu ha en kärnvapenstridsspets som får plats i en långdistansrobot som kan nå USA.

De fortsatta missiltesten ledde i lördags till att FN:s säkerhetsråd i ett sällsynt enhälligt beslut slog fast kraftfulla sanktioner mot Nordkorea med bland annat förbud mot de viktigaste bitarna av nordkoreansk råvaruexport.

Den nordkoreanska diktatorn Kim Jong Un ­reagerade mycket kraftfullt och lovade ”rätt­färdiga åtgärder”. ”Det finns inget större misstag från USA:s sida än att tro att de är säkra på andra sidan oceanen”, sägs det i en officiell bulletin. Kim ­hotade hämnas ”tusenfaldigt” på USA för sanktionerna mot Nordkorea

Det här i sin tur åkallade president Trumps ­vrede. I ett tal hotade utlovade han ”eld och raseri” om Nordkorea fortsätta hota USA.

Läget på den koreanska halvön har varit spänt ­sedan det officiellt aldrig avslutade Koreakriget i början av 1950-talet, men har trappats upp ­ytterligare sedan den tredje generationen Kim ­tillträdde som nationens ledare 2011.

Kim Jong Un framstår i offentligheten som ­obalanserad och totalt oberäknelig. Därför ter sig hans hotfulla retorik som extra skrämmande.

Det dröjde inte många timmar efter Trumps ”eld och raseri”-tal innan Kim Jong Un höjde ­temperaturen ytterligare genom att ”när som helst” ­attackera den amerikanska flottbasen ­Guam i Stilla havet. Den kan Nordkorea förmodligen nå med större träffsäkerhet än något mål i det av­lägsna USA. Men en attack på Guam är en attack på USA, och vad kan Trump svara med?

För ett par mansåldrar sedan gick USA på allvar­ in i Vietnamkriget. Nästan 60 000 amerikanska ­soldater dödades, över 300 000 sårades. De vietna­mesiska förlusterna räknas i miljoner döda.­ För USA var kriget ett komplett fiasko. Ett tiotal år ­senare, 1975, fick man medge sig besegrade och lämna landet till den nya regimen.

Med Vietnam i relativt färskt minne är ett konventionellt krig mer eller mindre omöjligt att sälja till amerikanerna. Alternativen är skrämmande få.

I det här läget skulle en klok statsman göra allt för att trappa ned konflikten. Varken Kim Jong Un eller Donald Trump har hittills profilerat sig som kloka statsmän.

Kim Jong Un spelar upp för sina undersåtar i en nation präglad av fattigdom och förtryck där den nationella stoltheten är surrogat för allt man ­saknar. Frågan är också om det verkligen är den unga och oerfarna arvfursten som är den verkliga makthavaren, eller om han är marionett för starka osynliga krafter som agerar bakom kulisserna.

Trumps aggressiva reaktion har redan väckt ­kritik på hemmaplan. FNB skriver att republikanska senatorn John McCain sade i en radio­intervju att stora ledare inte hotar om de inte är beredda­ att handla. Han sade att han inte är säker på om Trump är det, och demokratiska senatorn Dianne­ Feinstein slår fast att ”president Trump inte­ ­hjälper upp situationen med sina bombastiska kommentarer”.

I det här kusliga läget står hoppet närmast till Nordkoreas enda egentliga allierade, Kina, att Nordkoreas enda allierade ska kunna tala Kim Jong Un tillrätta. Men också Kina står bakom FN:s sanktionsbeslut, vilket säkert minskar Pekings ­kredibilitet i Pyongyang.

Is i magen är vad som behövs. Tyvärr är det en bristvara hos hetsporrarna Donald Trump och Kim Jong Un. Domedagsklockan tickar.