Gärningsmannen såg enligt inrikesminister Paula Risikko, som uttalade sig strax efter knivdådet i Åbo "utländsk ut", och visade sig sedermera vara Abderrahman Mechkah, en marockansk man som uppgett sig vara 18 år gammal.Också Hassan Zubier, Ahmad Hosseini, Juan Nieto Cuevas, Arya Rashidi och Larisa Kosner ser förmodligen "utländska ut" i någons ögon. Såväl Hassan, Juan, Arya och Larisa agerade rådigt på fredagen genom att bistå offren och försöka hejda gärningsmannen. Världen är inte svartvit.

Hassan Zubier som är utbildad ambulansman gjorde allt han kunde för att rädda en av de knivhuggna kvinnorna, men förgäves. Då han gick i mellan då gärningsmannen försökte angripa hans sambo blev han svårt knivskuren och fick sannolikt men för livet.

I jakten på knivmannen deltog också bröderna Vesa och Teemu Rannikko. Någon i sällskapet grabbade åt sig ett tillhygge.

Någon ropade också en varning för knivmannen, "varokaa, puukko". Huruvida någon också, som ett vittne uppgett i en tidig rapportering från Salutorget, skanderat en arabisk hyllning till Allah eller om det var denna varning hen hörde är ovisst.

Hur som helst tycks en del iakttagare tagit hopen som jagade mördaren för ett helt uppbåd av mörkermän.

En av lärdomarna av tragedin i Åbo är att man ska förhålla sig kritisk till rykten då något riktigt dramatiskt inträffar.

Det är ändå ett sidospår i sammanhanget.

Närmast ligger sorgen över det inträffade och medkänslan med offren och deras anhöriga, chocken över att detta kunnat hända hos oss den farliga vreden det besinningslösa våldet väcker.

Gärningsmannen var asylsökande, muslim och marockan. Men det var inte "asylsökande", "muslimer" eller "marockaner" som utförde dådet, utan den gärningsman polisen nu förhör.

Ändå vore det blåögt att inte se ett sammanhang även om vi just nu bara har antydningar om mannens eventuella kopplingar till organiserad radikal islamism.

Den radikala islamismen är ett hot mot säkerheten och ett hot som måste tas på allvar. Det öppna samhällets dilemma är hur långt man ska gå i inskränkningar av medborgarens rätt till privatliv i denna kamp.

Attacken i Åbo kommer med säkerhet att påskynda processen att ge myndigheterna större befogenheter. Större befogenheter behövs, men besluten ska inte tas lättvindigt och än mindre i affekt och måste diskuteras mycket grundligt.

Frågan är om ens de mest långtgående rättigheter till teleövervakning hade haft någon som helst effekt i att förhindra fredagens blodbad.

De tunga insatserna måste sättas in på att hindra unga män från att radikaliseras. Det kan ske både genom förebyggande åtgärder där man bildar nätverk för att hejda den marginalisering som utgör grogrund för radikalisering, punktmarkering av hatpredikanter bland imamerna och, sist i raden av åtgärder, beredskap att slå till i ett tidigt skede med razzior och polisingripanden så fort underrättelseuppgifter visar att någonting är på gång.

Här är samarbete med utländska säkerhetstjänster i en nyckelroll.

Det ska också handla om hur vi bemöter dem som återvänder till Finland från krigszoner. Återvändande jihadister är en säkerhetsrisk som inte kan förbises.

Samtidigt ska man akta sig för att se problemet som en konflikt mellan "oss" och "dem", mellan "riktiga finländare" och "invandrare".

En terrorist är ett hot mot alla i sin omgivning och flyktingarna och de asylsökande är uttryckligen på flykt från samma ondska och förtryck som terroristerna står för.

Kampen mot terrorismen måste inkludera, inte exkludera nyfinländarna.

Facit från Salutorget i Åbo visar att skiljelinjen inte går mellan befolkningsgrupperna, där stod Hassan, Ahmed, Aryan, Juan och Larisa sida vid sida med Vesa och Teemu.

Det är den andan vi ska ta fasta på då vi visar på det goda samhällets styrka. Vi ska inte låta terroristerna förlama vårt samhälle.