I tisdags gick ett av många försök att rädda en del av den specialistledda Jakobstadsvården om intet.­ Social- och hälsovårdsnämnden beslöt som en ­konsekvens av ett ministeriebeslut att avbryta den pågående upphandlingen av dagkirurgin.

I ministeriebeslutet sägs att samma regler gäller­ för köpta tjänster som för den vård som ­produceras i offentlig regi. Med andra ord kan nämnden ­inte genom en upphandling kringgå förbudet som ­träder i kraft vid årsskiftet och som innebär att kretssjukhus i regioner utan universitetssjukhus inte får ha kirurgi som innebär anestesi.

Med det utgångsläget är det ingen idé att slutföra den påbörjade upphandlingsprocessen.

Vårdreformen verkar alltså introducera en ­regional orättvisa som inte har existerat i ett ­läge då ­vården har varit en del av den kommunala ­kompetensen.

Invånare i regioner med samjour ­eller universitets­sjukhus kommer att ha en bättre tillgång till lokal­ vård än invånare i regioner som ­saknar motsvarande funktioner.

Det som är möjligt i Raseborg, dagkirurgi, kommer inte att vara möjligt i Jakobstad. Alltså är det lätt att förstå den ilska Social- och hälsovårdsnämndens ordförande Henrik Sandberg just nu känner inför de statliga riktlinjerna.

Som det just nu ser ut är den specialistledda vårdens öde i Jakobstad i händerna på besluts­fattarna inom Vasa sjukvårdsdistrikt. Blir Jakobstad inte­ en integrerad del av samjouren i Vasa kommer den kirurgiska verksamheten i Jakobstad att monteras ner.

Det betyder att fyra operationssalar i Jakobstad utryms, att samarbetsförhandlingar inleds och att 10–20 vårdare samt 5–10 läkare får söka sig till andra­ uppgifter eller sjukhus. För patienterna ­betyder det längre sjuktransportsträckor och förmodligen också längre väntetider.

På basis av sjukvårdsdirektörs Göran ­Hongas ­uttalanden i gårdagens ÖT är det just så det ­kommer att gå.

På plussidan kan vi eventuellt notera att det då åtminstone står klart för alla, såväl vårdpersonal som läkare och patienter, att Jakobstad inte ­längre har mycket annat i vårdväg än en hälsovårds­mottagning. Den limboposition som Malmska just nu befinner sig i verkar allt annat än bra.

Patientköerna till olika undersökningar växer samtidigt som läkarna undviker att remittera vårdbehövande till andra sjukhus under förevändning att Jakobstadsregionens invånare ju har ett eget sjukhus.

Men stämmer det? Har Jakobstad ett fungerande­ sjukhus eller är Malmska redan i dag mer eller mindre en fasad som både lokala och nationellt verkande politiker försöker upprätthålla i syfte att säkra röster inför kommande val?

Vore det till och med bättre för patienterna att den specialistledda vården vid Malmska en gång för alla packas in i malpåse? Dagens limbosituation får inte bidra till att Jakobstadspatienter har lägre­ status än Vasapatienter på Vasa centralsjukhus och Karlebypatienter på Mellersta Öster­bottens central­sjukhus.

Att Jakobstad har en sjukhusfastighet inom de egna kommungränserna innebär inte att sjuka människor kan känna sig trygga. För att Jakobstadsregionens invånare ska ha samma patienttrygghet som andra förutsätts att Malmska är en fungerande vårdinrättning.

Det är alltså patienternas intressen som ­både ­lokalpolitikerna och rikspolitikerna ska bevaka,­ ­inte vårdpersonalens eller fastighetsägarnas ­intressen.

Samtidigt ligger det ju ett stort värde för en kommun att ha en egen funktionell vårdinrättning. Den lokala vården är en del av den infrastruktur som är avgörande för den samhälleliga livskraften och utvecklingen.

Social- och hälsovårdsnämnden leker också med tanken på att Malmska fastigheter kunde hyra ut operationssalarna till en privat aktör. Det här är en privatisering som helt faller ur den ram vi just nu diskuterar med offentliga upphandlingar.

En sådan privatklinik kan bara betjäna patienter som har råd att betala för privat vård eller som har privata försäkringar som täcker vårdnotan. Kundunderlaget för en sådan klinik kan knappast vara speciellt stort i Jakobstadsregionen.