Tammerfors har beslutat satsa stort på spårtrafik och bygga ett spårvägsnät, i Åbo pågår debatten om att återuppta den trafik som lades ned 1972. Spårvagnen är starkt på gång också i en rad europeiska metropoler.

Kollektivtrafik är det vettiga alternativet då man ska minska på utsläpp och förhindra trafikkaos i storstäder, och spårtrafik är ett effektivt och miljövänligt sätt att transportera passagerare.

Det vilar också en viss nostalgi över spårvagnen som symbol för det urbana livet.

Men är spårvagnen i själva verket en relik och mångmiljonsatsningen på att lägga ut rälsen en ­gigantisk felinvestering?

Spårvagnen har många fördelar. Den tar många passagerare, är tyst och utsläppsfri och har dess­utom en lång livscykel; en spårvagn har en för­väntad livslängd på flera decennier.

Nackdelen är höga initialkostnader och framför allt bristen på flexibilitet. Spåret och luft­ledningarna ligger där de ligger och en omställning av en rutt blir mycket kostsam.

Det är problem som inte gäller för bussen. Fram till våra dagar har bussen ändå varit en miljöbov i jämförelse med spårvagnen, men redan nu rullar­ det bussar som drivs med naturgas eller bio­bränslen, och nu har också den eldrivna bussen börjat vinna terräng.

Det kommer alltid att finnas rutter där mass­transport som en buss, spårvagn, pendeltåg eller metrolinje är det vettigaste alternativet. Samtidigt finns det mängder av människor för ­vilka de här är otympliga alternativ och områden som är svåra att täcka med traditionell kollektivtrafik.

I dag är alternativen att gå till fots, cykla eller ta bilen. Det är inte alltid läge för det muskeldrivna ­alternativet.

I framtiden – som kan vara närmare än vi tror – kan den självgående bilen revolutionera transporterna.

Då talar vi inte i första hand om att din eller min bil blir robotdriven, utan om en flotta av själv­gående taxibilar som till ett lågt pris plockar upp passagerare och för dem till en önskad destination.

Taxijätten Uber visionerar redan om denna framtid och har konkreta planer på att ersätta de fri­lansande taxichaufförerna med självgående bilar.

Jeremy Sairns, chefredaktör för affärstidningen­ Crain’s i New York skrev för en månad sedan (25.7) om en (nära?) framtid i New York där det är billigare­ att ta en självgående taxi än att åka tunnel­bana och där bilpooler mer eller mindre ­ersatt privat­bilen.

Sairns har bland annat talat med Daniel Peterson, planerare på miljöteknikföretaget Dewberry, som förutspår att horder av New York-bor avstår från sina bilar, vilket med en gång också minskar på behovet av parkeringsplatser.

Det här kan ju framstå som science fiction, men utvecklingen är mycket snabb. Sairns skriver att Audi och Nissan kommer att ha bilar som kör automatiskt, men fortfarande behöver mänsklig backup, klara redan nästa år. Google och Tesla har kommit långt i sina utvecklingsprojekt. Sairns tror den helt förarlösa bilen är här inom tio år.

Som vi tidigare (7.5) påpekat på denna plats är ­både de tekniska och inte minst juridiska ut­maningarna för den självgående bilen enorma,­ men med det kapital som nu satsas på ­utvecklingen är den självgående bilen om nu inte om hörnet så inte långt från närmaste vägkrök.

Sairns citerar en transportforskare som slår fast att det inte är frågan om huruvida utan när den självgående bilen kommer till New York.

Nu är ju vare sig Nykarleby, Jakobstad eller Karleby­ någon metropol som New York, och behovet av radikala trafiklösningar betydligt mindre.­ Ändå ska vi vara beredda på utvecklingen som kommer att få mycket långtgående följder.

Ny teknologi sätts in där den kan spara pengar, och det kommer också att styra utvecklingen för de självgående fordonen. I en finländsk småstad lär vi få vänta på den självgående taxibilen, men vi kan vara säkra på att våra stora affärskedjor kommer vara snabba att nappa på utvecklingen när den självgående distributionsbilen är färdig för trafik. Den behöver ingen lagstadgad paus utan kan köra dygnet runt.

De som nu kör bilarna kommer inte att tillfrågas.