Det går uselt för SDP i opinionsmätningarna. Ännu i början av året kämpade man om att vara det största partiet med anhängarsiffror på över 20 procent. I kommunalvalet i våras tappade man visserligen en smula i jämförelse med valet 2013, men var i alla fall nära 20-procentsgränsen och hade klart större understöd än i riksdagsvalet 2015 då man landade på usla 16,5.

I en färsk väljarbarometer som Helsingin Sanomat låtit göra uppger 17,3 procent att de skulle rösta på SDP. I Yles mätning för augusti var stödet ännu lägre, 15,9 procent. Stödet för SDP är enligt Yle nu ännu lägre än i valet 2015 – detta i positionen som oppositionsparti med en regering som tagit många synnerligen impopulära beslut.

SDP är ett parti som inte verkar kunna bestämma sig vad man vill. Då Antti Rinne slog Jutta Urpilainen och tog över ordförandeklubban 2014 såg många detta som att socialdemokratin hittat tillbaka till sin gamla roll med rötterna djupt i den fackliga myllan. Och jo, någonstans i den vevan började utvecklingen där man igen framstod som ett alternativ för dem som vid tidigare val flytt till Sannfinländarna.

Det här syntes inte alls i valet 2015 som var en ny storslam för Sannfinländarna, men sedan dessa gått med i regeringen och tvingats ge avkall på den ena principen efter den andra har SDP lyckats återerövra en del förlorad mark. Den senaste mätningen visar att man tappat den marken på nytt. SDP är vilset mellan sin gamla roll som arbetarparti och den nya som ett alternativ för unga urbana frisinnade väljare.

Men både Yles och Helsingin Sanomats mätningar visar att de väljarna helt uppenbart föredrar De gröna och Vänsterförbundet, som bägge tappat stöd, framför SDP.

De publicerade enkätsiffrorna visar inte vilka grupper som stöder de olika partierna, men för SDP:s del finns dystra siffror från riksdagsvalet 2015. Av dem som var under 50 år röstade bara 7,5 procent på Socialdemokraterna.

SDP är alltså i desperat behov av trovärdig föryngring för att locka nya väljare i stället för dem som försvinner genom naturlig avgång. Valet av Jutta Urpilainen var ett försök som inte bar så långt. Resultatet i valet 2015 visar att efterträdaren Rinne inte är alternativet för unga urbana finländare.

Antti Rinnes utspel med vädjan om barnfödartalko var ett fatalt felgrepp som inte räddades av hans tafatta försök att lappa och be om ursäkt dagen efter.

Det hjälper inte att Rinne har rätt så långt att de låga födelsetalen är ett problem med tanke på försörjningskvoten som redan nu väcker oro. Men som forskaren Anna Rotkirch konstaterade i Yles svenska radionyheter den 24 augusti ska man inte stirra på ett års födelsetal och drabbas av panik.

Helsingin Sanomats Kalle Silfverberg har helt rätt då han i sin kolumn (25.8) slår fast att SDP inte har en susning om hur man ska tala till ens lite yngre väljare.

Socialdemokraternas dilemma – eller en av de många utmaningarna – är att man inte tycks kunna bestämma enligt vilken matris man ska välja sina motståndare och därmed strategi.

• Av hävd har SDP främst hävdat sin position som vänsterparti vilket gör de borgerliga partierna till huvudmotståndare.

• I dag går en viktig skiljelinje mellan liberaler och värdekonservativa, alternativt globalister och nationalister.

Med Antti Rinne har SDP positionerat sig tydligt på vänster–högerkartan, medan det varit mera oklart var man finns på värdeskalan.

Med hans sätt att formulera problemet på riksdagsgruppens sommarmöte känns som ett försök att fiska i den värdekonservativa ändan av bassängen. Där fiskar många redan från förr.

Den traditionella arbetarröstaren är om ni inte ett utdöende släkte så i alla fall knappast längre en grund som räcker för ett parti som ska tävla om platsen bland de största.

SDP:s första vice ordförande Sanna Marin talar i Helsingin Sanomat (19.8) om att partiet har ett imageproblem. "Vi framstår inte längre som ett trovärdigt problem för en ung värdeliberal generation", säger Marin.

Samtidigt har SDP också en konservativ falang, och är som den gamla SFP-falangen ljöd "mer än ett parti" – men med en betoning på ett.

SDP måste bestämma sig med vem man vill ta kampen.

I måndagens Helsingin Sanomat (28.8) talar De grönas nya ordförande Touko Aalto om "kontinentalplattor som satts i rörelse". Han avser uppenbart inte bara det i sig uppseendeväckande att De Gröna nu är det näst största partiet, utan också att debatten verkar kantra från höger-vänsteraxeln till motsättningarna mellan värdeliberalism och konservatism.

På den axeln är De grönas position alldeles tydlig, på den traditionella politiska kartan har många haft svårt att placera partiet. Somliga ser De gröna som ett vänsterparti, andra raljerar om partiet som "Samlingspartiets parkavdelning".

Bilden är sann så långt att det största stödet för De gröna finns bland unga urbana väljare. Den skaran är stor och en vikig målgrupp i kampen om unga väljare. Och som HS slår fast i måndagens tidning har de här väljarna svårt att hitta beröringspunkter hos Centern eller SDP.

Centern har aldrig lyckats med erövringen av storstäderna. Nu är också SDP på väg att förlora den position man en gång haft.

Kontinentalplattorna är sannerligen i rörelse.