"Den som är riktigt stark måste också vara riktigt snäll", sägs det i en Pippi Långstrump-bok och paraferas kanske omedvetet av ordföranden för SDP:s riksdagsgrupp som säger (Helsingin Sanomat 23.8) att "den som har stora befogenheter måste ha ordentlig övervakning".

Det handlar om regeringens planer att påskynda lagstiftningen om underrättelseverksamhet. De nya underrättelselagen skulle tillåta myndigheterna att bland annat genomföra övervakning av datatrafiken, något som inte är tillåtet i nuläget. Spaningsverksamheten kunde också bedrivas utomlands och Skyddspolisens roll skulle förändras till att motsvara en underrättelsemyndighet. Lagberedningen har pågått länge, och utlåtanderundan har nyss avslutas.

Också enligt de tidigare planerna skulle lagförslaget komma till behandling under riksdagens höstsession.

Att bevilja polisen underrättelsebefogenheter är inte möjligt utan ändringar i grundlagen, och en ändring av grundlagen i normal ordning kräver att frågan behandlas i riksdagen under två valperioder – om inte lagen behandlas i brådskande ordning.

Det förutsätter att den godkänns med fem sjättedelars majoritet. En liten lek med kalkylatorn visar att regeringen är beroende av hur SDP röstar i frågan. Om partiet röstar mot att lagen behandlas i brådskande ordning går lagen vidare till behandling efter nästa riksdagsval.

De utökade befogenheterna motiveras med både ökat terrorhot och hotet om cyberattacker. Världen har förändrats radikalt sedan man skrev vår nuvarande lagstiftning och det finns all anledning till ökad vaksamhet. Ökade befogenheter för underrättelseverksamhet är ett sätt. Det är heller ingen anledning att dra ut på lagstiftningsprocessen.

Men detta har inget att göra med tragedin i Åbo. Terrorattacken får inte användas som förevändning för överilade beslut.

Det finns så här långt inga uppgifter om att ens den bästa nätspaning hade kunnat stoppa attacken.

Riksdagen kan inte tvingas ta beslut i brådskande ordning utan att veta vad man ska besluta om. Ordföranden för Socialdemokraternas riksdagsgrupp Eero Heinäluoma är rätt ute då han säger (HS 23.8) att "ingen går till affären och köper en vara man inte fått se". I sak är också SDP för en snabb beslutsprocess, men kräver alltså att innehållet i lagförslaget ska vara klart innan man beslutar om tågordningen.

I Sverige gavs Försvarets radioanstalt FRA efter en utdragen debatt 2008 rätt till spaning mot trådbunden kommunikation. Liknande befogenheter är en del av det nu föreslagna lagpaketet.

Det mesta av den finländska internettrafiken med omvärlden går över kablar som passerar Sverige.

Det här innebär att Sverige också kan spana på trafik där den ena parten befinner sig i Finland.

Det här har lett till en paradoxal situation där Sverige kan bedriva spaning mot verksamhet i Finland men inte vi själva.

Då Utrikesministeriet här hemma utsattes för nätspionage 2013 då dess datasäkerhet var under all kritik upptäcktes detta inte av våra egna myndigheter utan varningen kom från Sverige – eller kanske, som Ilta-Sanomat skriver (23/8) från USA. Så kan vi rimligtvis inte ha det.

Dagens spioner smyger inte i slokhatt och trenchcoat kring strategiska mål, utan lurpassar på nätet och samverkar med krypterade meddelanden som inte går att avlyssna på radiovågorna.

Samtidigt har också kriget förändrat karaktär och en ny gråzon uppstått mellan krig och fred där provokationer, troll och attacker över nätet utgör förtrupper för traditionella väpnade styrkor. Det kriget kräver egna försvarsstyrkor och spaningsverksamhet på ett nytt plan. Det vore blåögt att avvärja de hoten.

Samtidigt handlar det om den djupt filosofiska frågan om hur långt ett öppet och demokratiskt rättssamhälle kan gå för att skydda dessa kännetecken på det goda samhället. Skyddspolisen och signalspaningen måste få ökade befogenheter, javisst. Men samtidigt måste den verksamheten vara strikt kontrollerad, och beslut om till exempel avlyssning fortfarande kräva domstolsbeslut. Verksamheten får inte bli en stat i staten utan en parlamentarisk överrock.