Samtidigt som regeringen i veckan spikade för­slaget till nästa års budget beslutade man också att skärpa lagstiftningen kring asylsökande.

• Man ska göra en riskbedömning av personer som nekats asyl.

• Personer som bedöms utgöra en risk ska tas i förvar.

• Civila som gömmer papperslösa ska kunna straffas.

• Personer med dubbelt medborgarskap som begår terrorbrott ska kunna fråntas sitt finländska medborgarskap och utvisas.

Regeringen agerar i efterdyningarna av kniv­dådet i Åbo där en man löpte amok med kniv och dödade två och skadade åtta personer. I de efterdyningarna vill man signalera ansvarskänsla och dådkraft. Lugnande besked kan behövas, men samtidigt för man in lagstiftningen på ett område där man riskerar åtgärder som kränker mänskliga ­rättigheter samtidigt som den säkerhetshöjande effekten är oviss.

Det vore ändå orätt att säga att regeringen är ute i ogjort väder. Det finns helt klart de som utgör en säkerhetsrisk bland dem som nekats asyl men ­ännu inte avlägsnat sig från Finland.

En riskbedömning är på sin plats. Med träffsäker riskbedömning kan man inte bara hitta och isolera­ personer som kan utgöra en fara utan också fria de övriga. Den här möjligheten finns ändå redan­ nu men det tycks vara svårt att ta vara på den, det fanns flera signaler om knivmannen i Åbo som ändå­ inte ledde till några åtgärder från myndig­heternas sida.

Tanken på att kunna frånta finländskt med­borgarskap av en person med dubbelt medborgarskap är inte ny, den finns inskriven redan i det asylpolitiska åtgärdsprogrammet från 2015 men har inte avancerat till beslut.

Också det här förslaget har begränsningar – lagen­ kunde uttryckligen endast tillämpas på den som har dubbelt medborgarskap då ingen kan ­vara utan­ ett medborgarskap.

Det mest kontroversiella handlar om att kunna bestraffa den som gömmer flyktingar.

Ytligt sett är det lätt att dra en kedja av slut­satser – den som nekats asyl ska utvisas omedelbart – myndigheterna ska kunna agera obehindrat för att verkställa utvisningarna – den som gömmer en flykting gör sig skyldig till myndighetstrots.

Slutsatsen vore oklanderlig om vi blint kunde­ lita­ på att besluten om asyl eller utvisning alltid tagits­ på korrekta grunder och man kunde ­garantera ­säkerheten för alla dem som nekats asyl. ­Erfarenheterna från de senaste åren övertygar nödvändigtvis inte om att så är fallet.

Ett av problemen är de utdragna behandlings­tiderna. Man kan inte avvisa en person i väntan på beslut. Men det är inte den här gruppen den svåra diskussionen handlar om utan om dem som slut­giltigt fått ett nej men fortfarande vistas i landet.

Här hamnar lagstiftaren in på en vansklig balansgång.

• Vår samtidshistoria visar att det finns många fall där det varit helt omänskligt att utvisa personer­ eller familjer som vägrats asyl, där man uppenbart inte tagit hänsyn till alla omständigheter då man tagit beslutet. I de fallen har medborgarolydnad ­varit befogad.

• Samtidigt måste lagstiftningen ­också fungera­ som en signalfunktion. Asyl beviljas på ­noga ­definierade grunder, och om kriterierna inte­ uppfylls ska man kunna bli utvisad. ­Hela asyl­mekanismen undermineras om den här mekanismen­ inte ­fungerar.

Hur ska man då gå vidare? Diskussionen för­dunklas av att man blandar samman två ­saker; flykting- och asylpolitiken i allmänhet och terrorism­bekämpningen i synnerhet.

Finland har råd med en betydligt mer fri­kostig flyktingpolitik än i dag och det hade varit klokt, att som inrikesminister Paula Risikko föreslog ­bara för någon månad sedan, att höja den finländska­ flyktingkvoten.

Terroristbekämpning handlar om att motverka­ radikalisering, både genom att stärka­ integration och ökad välfärd. Unga män ska hindras­ att bli offer­ för jihadistpropaganda.

De svåraste problemen finns inte nödvändigtvis bland asylsökande.