Samtidigt som regeringen i veckan spikade förslaget till nästa års budget beslutade man också att skärpa lagstiftningen kring asylsökande.
• Man ska göra en riskbedömning av personer som nekats asyl.
• Personer som bedöms utgöra en risk ska tas i förvar.
• Civila som gömmer papperslösa ska kunna straffas.
• Personer med dubbelt medborgarskap som begår terrorbrott ska kunna fråntas sitt finländska medborgarskap och utvisas.
Regeringen agerar i efterdyningarna av knivdådet i Åbo där en man löpte amok med kniv och dödade två och skadade åtta personer. I de efterdyningarna vill man signalera ansvarskänsla och dådkraft. Lugnande besked kan behövas, men samtidigt för man in lagstiftningen på ett område där man riskerar åtgärder som kränker mänskliga rättigheter samtidigt som den säkerhetshöjande effekten är oviss.
Det vore ändå orätt att säga att regeringen är ute i ogjort väder. Det finns helt klart de som utgör en säkerhetsrisk bland dem som nekats asyl men ännu inte avlägsnat sig från Finland.
En riskbedömning är på sin plats. Med träffsäker riskbedömning kan man inte bara hitta och isolera personer som kan utgöra en fara utan också fria de övriga. Den här möjligheten finns ändå redan nu men det tycks vara svårt att ta vara på den, det fanns flera signaler om knivmannen i Åbo som ändå inte ledde till några åtgärder från myndigheternas sida.
Tanken på att kunna frånta finländskt medborgarskap av en person med dubbelt medborgarskap är inte ny, den finns inskriven redan i det asylpolitiska åtgärdsprogrammet från 2015 men har inte avancerat till beslut.
Också det här förslaget har begränsningar – lagen kunde uttryckligen endast tillämpas på den som har dubbelt medborgarskap då ingen kan vara utan ett medborgarskap.
Det mest kontroversiella handlar om att kunna bestraffa den som gömmer flyktingar.
Ytligt sett är det lätt att dra en kedja av slutsatser – den som nekats asyl ska utvisas omedelbart – myndigheterna ska kunna agera obehindrat för att verkställa utvisningarna – den som gömmer en flykting gör sig skyldig till myndighetstrots.
Slutsatsen vore oklanderlig om vi blint kunde lita på att besluten om asyl eller utvisning alltid tagits på korrekta grunder och man kunde garantera säkerheten för alla dem som nekats asyl. Erfarenheterna från de senaste åren övertygar nödvändigtvis inte om att så är fallet.
Ett av problemen är de utdragna behandlingstiderna. Man kan inte avvisa en person i väntan på beslut. Men det är inte den här gruppen den svåra diskussionen handlar om utan om dem som slutgiltigt fått ett nej men fortfarande vistas i landet.
Här hamnar lagstiftaren in på en vansklig balansgång.
• Vår samtidshistoria visar att det finns många fall där det varit helt omänskligt att utvisa personer eller familjer som vägrats asyl, där man uppenbart inte tagit hänsyn till alla omständigheter då man tagit beslutet. I de fallen har medborgarolydnad varit befogad.
• Samtidigt måste lagstiftningen också fungera som en signalfunktion. Asyl beviljas på noga definierade grunder, och om kriterierna inte uppfylls ska man kunna bli utvisad. Hela asylmekanismen undermineras om den här mekanismen inte fungerar.
Hur ska man då gå vidare? Diskussionen fördunklas av att man blandar samman två saker; flykting- och asylpolitiken i allmänhet och terrorismbekämpningen i synnerhet.
Finland har råd med en betydligt mer frikostig flyktingpolitik än i dag och det hade varit klokt, att som inrikesminister Paula Risikko föreslog bara för någon månad sedan, att höja den finländska flyktingkvoten.
Terroristbekämpning handlar om att motverka radikalisering, både genom att stärka integration och ökad välfärd. Unga män ska hindras att bli offer för jihadistpropaganda.
De svåraste problemen finns inte nödvändigtvis bland asylsökande.
Opinion
2.9.2017
Regeringen skärper tonen
Det mest kontroversiella handlar om att kunna bestraffa den som gömmer flyktingar.