I Sverige debatteras regionpolitiken flitigare än hos oss. Människor i mer perifera delar av landet är fly förbannade på att regeringen inte gör något för att hålla hela landet bebott.Det är bland annat därför som den svenska regeringen i förra veckan fattade beslut om en omfattande decentralisering av statliga myndigheter.

Sju statliga verk ska flytta. Bland annat ska 120 anställda vid Strålsäkerhetsverket till Katrineholm medan polarforskningen flyttar till Luleå. Kulturanalysen far till Göteborg medan Tillväxtverket landar i Östersund.

Totalt 500-550 jobb berörs av flyttkarusellen som ska vara genomförd hösten 2018. Statsministern Stefan Löfven (S) skuldbelägger den förra regeringen för Stockholmsfixering samtidigt som han med beslutet själv försöker framstå som periferins vän.

Men alla har inte låtit sig övertygas. Kritikerna hänvisar bland annat till att Riksrevisionen redan tidigare har visat att varje flyttat jobb kostar över en miljon kronor (106 000 euro). Statskontoret har visat att det är svårt att skaffa fler jobb än just den som har utlokaliserats.

Dessutom har det visat sig att myndigheter ofta tillfogas skada i en flytt, speciellt som alla kompetenta arbetstagare inte är beredda att röra på sig. De söker sig hellre till andra jobb än åker med i statliga flyttlass.

Därför har i Sverige höjts röster för att regeringen i stället borde syresätta själva regionen och skapa förutsättningar för det regionala näringslivet att utvecklas på egna villkor.

Vilka erfarenheter kan vi i Finland dra av den regionpolitiska debatten i Sverige? Jo, vår statsmakt har faktiskt ännu större anledning än Sverige att se till att det regionala näringslivet har möjligheter att utvecklas på sina egna villkor. I denna strävan är tillgången till god infrastruktur helt avgörande.

Vi vet att digitalisering och automatisering kommer att ersätta många mänskliga jobb samtidigt som omvandlingen också fräter på skattebasen. Kombinationen är speciellt dålig för glesbygden som har sämre infrastruktur än storstäderna.

Det är denna ojämlikhet som statsmakten borde skjuta in sig på – genom nya snabba fibernät, ett välutbyggt vägnät jämte goda järnvägs- och flygförbindelser. Det här är extremt viktigt i västra Finland i allmänhet och Österbotten i synnerhet, med tanke på exportinriktade näringslivet.

Men vad gör statsmakten? Jo, den försämrar tågtidtabeller, skissar på planer att koncentrera flygtrafiken till några få större städer i landet och gör inte mycket för att bidra till bättre landsvägar och snabbare nätförbindelser.

I Österbotten har kraftbolaget Herrfors att tvingats köpa in sig i ett flygbolag för att regionens näringsliv över huvud taget ska ha en chans i den mördande, globala konkurrensen med strama leveranstidtabeller. Mycket talar för att vi kommer att få se en aktieemission riktad till andra i regionen verksamma företag.

Om Jakobstadsregionen inte tidigare hade slagit vakt om sitt eget telekommunikationsföretag Jakobstadsnejdens telefon skulle vi knappast heller haft fibernätet så välutbyggt som det är i dag.

Statsmakten i Finland verkar heller inte ha överansträngt sig för att skaffa fram statliga pengar och EU-medel till den nya Kvarkenfärjan. Också i den meningen är det regionala aktörer som har stått för grovjobbet och trappspringandet.

Var är logiken? Staten ska hjälpa, inte stjälpa. Både Torneå-Haparanda och Öresundsregionen mellan Sverige och Danmark är exempel på riksgränsöverskridande, regionala samarbeten som bidrar till positiv samhällsutveckling. Eftersom en fungerande infrastruktur en grundförutsättning för givande samarbeten är det just i form av broar, färjor, flygförbindelser och tillräckliga farledsdjup som statsmakten kan göra skillnad och bidra till ett fortsatt välstånd.

De region- och näringspolitiska forskarna Mårten Blix och Özge Öner slog redan i fjol i en debattartikel i Svenska Dagbladet (1.1.2016) fast att Sverige inte borde låta klyftan mellan stad och landsbygd växa lika kraftigt som i USA och Storbritannien.

Påståendet är ännu mer befogat i Finland, vars regionpolitik på sin höjd omfattar områden där regeringspartierna har chans till röster medan övriga regioner behandlas styvmoderligt. Ett färskt exempel finns i det starka Centerfästet Uleåborg för vilket regeringen nyligen hittade planeringsanslag för en fast vägförbindelse ut till Karlö.

Några motsvarande pengar finns inte för en fast vägförbindelse mellan Nagu och Pargas i Svenskfinland.

Det är svårt att se någon annan förklaring än en strikt partipolitisk agenda. Regioner där de stora regeringspartierna har ett svagt understöd behandlas styvmoderligt, i synnerhet om de saknar en storstad inom de egna gränserna.

I förra veckan uttryckte en insändarskribent vid namn Per Lindeberg kritik mot Herrfors insatser för att säkra flygtrafiken till och från Jakobstads- och Karlebyregionen. Uppenbarligen har skribenten inte hört uttrycket "ändamålet helgar medlen".

Det viktiga är just nu att säkra den livsviktiga infrastrukturen i Jakobstads- och Karlebyregionen. Lyckas det kan vi lyfta på hatten åt initiativtagarna. Lyckas det inte kan vi tacka dem för att de åtminstone har försökt göra något åt saken.

Regionens framtid står på spel.