Den tilltron har fått en rad allvarliga törnar det senaste året, och färska nyhetsrubriker visar att finländska beslutsfattare ingalunda är immuna för korruption.

• I december 2016 dömdes tidigare chefen för narkotikaroteln vid Helsingforskriminalen, Jari Aarnio, till ett tioårigt fängelsestraff med sammanlagt 22 brottsrubriceringar, varav sex handlade om grovt narkotikabrott.

• Riksåklagare Matti Nissinen misstänks ha köpt utbildningstjänster för över 74 000 euro från ett företag där hans bror var styrelseordförande. Nissinen är avstängd från sin tjänst och biträdanden justitiekansler Kimmo Hakonen har beslutat väcka åtal mot Nissinen för brott mot tjänsteplikt.

• Affären Aarnio avslutades inte i och med att domen mot honom själv föll. Medan brottshärvan pågick strök Aarnio i strid mot rådande regler uppgifter om källor polisen använt ur registren. Han misstänks också ha gett order om att nya källor inte ska skrivas in i registret. Nu misstänks dåvarande biträdande polischefen i Helsingfors, Lasse Aapio, som numera är ordinarie polischef, tidigare polisöverdirektören Mikko Paatero och den förre poliskommendören i Helsingfors Jukka Riikonen ha försummat chefens övervakningsansvar.

• Tidigare fastighetschefen för HOK-Elanto, Jari Leivo, misstänks för att ha tagit mutor för närmare 800 000 euro av tio olika företag som HOK-Elanto samarbetade med, pengar som gick för att stöda dotterns ridhobby. Leivo förnekar brott och talar om sponsorering, enligt åklagarna handlar det om mutor.

• I juni dömdes tidigare stadsdirektören i Vanda, Jukka Peltomäki (SDP) till två och ett halvårs ovillkorligt fängelse för tagande av muta. Samtidigt dömdes Leila Tuominen från företaget Forma Futura och en stadsplaneringspolitiker för mutbrott, Tuominen till ovillkorligt fängelse i två år tio månader, stadsplaneringspolitikern till ett villkorligt straff på ett år och två månader. Peltomäki hade åren 2006–2011 i flera roller varit med om att ta beslut i byggprojekt där Forma Futura varit part med Tuominen som planerare, konsult och ombud. Under samma tid hade han enligt domen åtnjutit förmåner på nästan 270 000 euro i form av direkta penningöverföringar, räkningar som Tuominen betalt och billigt boende såväl för sig själv, sin hustru och sina barn.

Peltomäki nekar fortfarande till brott och alla tre har överklagat domen.

De här fallen är ju anmärkningsvärda var för sig, och anhopningen av händelser under en kort tid förstärker intrycket av djupgående röta.

Mest flagrant är naturligtvis domen mot Aarnio. Även om fallet med säkerhet kommer att gå vidare till högsta rättsinstans är fallet så spektakulärt att det framstått som mindre trovärdigt om man stött på det i en kriminalroman då en polis med hjältestatus och utmärkelser som ska leda jakten på narkotikabrottslingar själv visat sig ha varit inblandad i hanteringen.

Då väcks ju frågor som fortfarande inte riktigt fått svar om hur detta kunde pågå så länge utan han blev ertappad. Målet mot de tre ledande polismännen ska förhoppningsvis kasta ljus över detta utöver den ganska snäva brottsrubriceringen. Av de två mutfallen är målet mot Leivo fortfarande bara ett åtal, men också om man tänker sig att man inte kan påvisa annat än den sponsorering han kallar det handlar det om synnerligen dåligt omdöme i en gråzon där moralen fått ge vika för egennyttan.

Åtalet mot Nissinen saknar sin like i finländsk rättshistoria, det är bara riksrätten mot tidigare ministern Kauko Juhantalo som tävlar i samma klass.

Även om Nissinen som riksåklagare inte sökt egennytta då han gynnat sin brors företag har han som rikets främsta åklagare visat en brist på omdöme som är helt osannolik.

Det här är de dåliga nyheterna. Den goda nyheten är att rättsmaskineriet arbetar och fallen behandlas offentligt. Så sker inte i alla stater som kallar sig demokratier.