I själva verket har valets sannolike segrare, sittande presidenten Niinistö, inte ens meddelat att man fått ihop de 20 000 anhängarkort som krävs för att valmansföreningen ska kunna ställa upp honom som kandidat.Det är ändå troligen frågan om taktikspel och val av perfekt tajmning – det finns inte någon som tvivlar på att man ska nå det målet som mycket väl redan kan ha uppnåtts.

Däremot är det inte alls säkert att ärkekandidaten Paavo Väyrynen, som man i dag inte riktigt vet vilken partibeteckning man ska förse med, ska lyckas med sitt uppsåt att få ihop de 20 000 namnen och bli den första att ställa upp för fjärde gången i ett presidentval utan att bli vald.

Än mindre är förutsättningarna att chefredaktören för främlingsfientliga MV-lehti, som misstänks för olaga hot och hets mot folkgrupp, ska få ihop erforderligt antal namn.

I övrigt är starfältet klart.

• Sauli Niinistö, som alltså valde att inte ställa upp för Samlingspartiet utan för en valmansförening.

• Matti Vanhanen (C)

• Tuula Haatainen (SDP)

• Merja Kyllönen (VF)

• Laura Huhtasaari (Sannf)

• Pekka Haavisto (Gröna)

• Nils Torvalds (SFP)

Kristdemokraterna och Nytt alternativ/De blå ställer inte upp egna kandidater.

Sauli Niinistö är solklar favorit och lågoddsare i alla mätningar. Hans mest entusiastiska anhängare hoppas på en seger redan i första valomgången den 28 januari, men många tecken tyder på att det inte blir fullt så lätt att förnya mandatet.

Vem ska då matcha Niinistö i andra omgången?

Och får han rentav räkna med rejält motstånd i andra ronden?

Ska De grönas Pekka Haavisto förnya bedriften från valet 2012 och gå vidare med över 37 procent av rösterna i första valomgången?

I valet 2012 hette Centerns presidentkandidat Paavo Väyrynen, och det var bara med en hårsmån, drygt en procentenhet, som skilde honom och Haavisto. Det handlade om knappt 30 000 röster. Det är svårt att tro att Väyrynen, om han alltså ens får ihop sina anhängarkort, skulle kunna göra om den bedriften.

Haavisto kommer att vara en stark utmanare, men precis som SFP:s Elisabeth Rehn som var nära en storskräll i valet 1994 misslyckades sex år senare kan Haavisto ha svårt att på nytt bli ett fenomen.

Men han är ändå en kandidat som har ganska lätt att profilera sig mot den sittande presidenten. Det blir betydligt svårare för kandidaterna från de gamla, stora etablerade partierna.

Vad ska SDP:s Tuula Haatainen och framför allt Centerns Matti Vanhanen hitta att kritisera hos Niinistö och stå i kontrast mot?

Skulle det handla om inrikespolitik och presidenten ha kvar den makt man stegvis fråntagit ämbetet sedan Koivistos tid skulle läget vara ett annat.

Nu kan man visserligen plocka poäng på dagsaktuella inrikespolitiska frågor men inte utan att förlora trovärdighet. Kampanjen borde enbart handla om sådant som ska ligga på presidentens bord.

Pekka Haavisto finns på ett fält som präglas av socialliberalism, internationell solidaritet och tolerans och fiskar därmed i samma vatten som Vänsterförbundets Merja Kyllönen och SFP:s Nils Torvalds. Det splittrar rösterna för de väljare som står för liknande värderingar.

Tuula Haatainen är en erfaren och kompetent politiker, men ändå långt ifrån ett affischnamn som Paavo Lipponen i valet 2012. Lipponen fick katastrofala 6,7 procent i första omgången, och motvinden för SDP är betydligt större nu än för sex år sedan.

Matti Vanhanen är ungefär lika karismatisk som en tallrik kallnad havregrynsgröt.

Det kan man inte säga om Sannfinländarnas Laura Huhtasaari som har utstrålning, utstuderade åsikter och ett rykte som sanningssägare.

Där de liberala globalisternas röster splittras på flera kandidater har Huhtasaari alla chanser att samla stöd från nationalister, EU-motståndare och främlingsfientliga väljare. Det skulle inte förvåna om Niinistös utmanare heter Laura Huhtasaari.