Trots att befolkningen i Finland ökar, så minskar att antalet födda för sjunde året i rad. Under januari–juli föddes 29 558 barn, vilket var 1 700 färre än under motsvarande period förra året. Ifall den trenden håller i sig stannar totalantalet födda 2017 under 50 000. Ännu 2010 föddes 60 980 barn i Finland, för att 2016 vara nere i 52 814 barn. Senast det föddes färre barn än i fjol var nödåren 1867-68 då skörden slog fel och folket svalt. Då föddes endast 44 000 barn.

Diskussionen om Finlands sjunkande nativitet fick en rivstart för en tid sedan efter SDP-basen Antti Rinnes uttalande om att Finland behöver ett "barnfödartalko". Trots att Rinnes budskap enligt honom själv, var att vi behöver förnya familjepolitiken, uppfattade många hans inlägg som ett påbud från patriarkatet.

Enligt forskningsprofessorn Anna Rotkirch vid Befolkningsförbundet vill vi i Norden stöda jämställdhet mellan könen. Vi är inte en auktoritär stat där en manlig ledare säger att alla kvinnor ska få ett visst antal barn.

Också Anna-Maria Isola, specialforskare vid THL, anser det vara beskrivande att det varit medelålders män som påtalat behovet av talko. Det är heller inte första gången som talkoanda efterlyses. Som ett exempel nämner Isola Jyrki Katainens regering, som skrev in nativiteten som ett uttalat mål i regeringsprogrammet. "Hållbarhetsunderskottet minskas också genom ökad produktivitet inom den privata och offentliga ekonomin samt genom ökad nativitet och sådan arbetsrelaterad invandring som baserar sig på ett genuint behov av arbetskraft.” (Regeringsprogrammet 2011.)

Det är alltså inte ovanligt att de sjunkande födelsetalen ses som ett hot mot vår framtida tillväxt och välfärd. Samtidigt underordnas födandet de ekonomiska målsättningarna.

Enligt forskningsprofessor Mika Gissler vid Institutet för hälsa och välfärd, THL, är den nuvarande utvecklingen resultatet av en utdragen lågkonjunktur med relativt hög arbetslöshet, osäkra arbetsförhållanden och försämrade sociala förmåner. Det gör att familjer inte vågat skaffa barn utan skjutit fram saken (Yle 18.3).

Befolkningsförbundets familjebarometer visar också att finländarnas idealbarnantal har minskat. Från att 2007 varit 2,5 barn är den nu nere vid drygt 1,5 barn. Om Gisslers bedömning att nativiteten är knuten till konjunkturläget håller streck, borde våra födelsekurvor peka uppåt igen senast nästa år.

Men så är det nödvändigtvis inte. Finlands födelsetal är låga i nordisk jämförelse, men kan inte förklaras enbart med konjunktursvängningarna.

Enligt Gissler finns det nu för första gången tecken på centraleuropeiska trender i vår familjesyn: Längre söderut har ett barn varit idealet redan länge.

Att få barn är ett väldigt känsligt ämne, alla har ju inte den möjligheten biologiskt.

De kvinnor som har möjligheten att föda barn gör det knappast för att glädja fosterlandet genom att minska hållbarhetsunderskottet, utan för att de vill ha barn i sitt liv.

Men den principiellt viktigaste aspekten är kvinnans egen rätt att bestämma om hon vill ha barn eller inte.

Och att kvinnans värde inte baserar sig på om hon är mor eller inte. I Antti Rinnes uppmaning till barnafödartalko, precis som i många andra uppmaningar med samma innehåll, skuldbeläggs de kvinnor om av olika anledningar inte vill eller kan få barn. Det är oacceptabelt.

Ifall samhället har intresse av att öka nativiteten bör det synas i den familjepolitik som bedrivs. Som det nu är fungerar den förda politiken som ett ytterst effektivt preventivmedel.

Samtidigt står det klart att vi behöver fler invånare för att samhället ska klara av sina åtaganden.

Mot bakgrund av detta ter det sig svårbegripligt att all typ av invandring motarbetas, inte enbart av populisterna, även de etablerade partierna surfar på denna våg.

I stället för att utse syndabockar borde därför politikerna i första hand se sig själva i spegeln och locka med morötter i stället för att använda käppen. Oberoende av om det gäller nativiteten eller integrering av invandrare.