En orsak till de nu aktuella tvångsavvisningarna kan sökas i en lagändring som genomdrevs så sent som i maj 2016. Tidigare kunde asylsökande beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl, efter lagändringen är det inte längre möjligt.

Den förra utlänningslagens stadgande om humanitära skäl har tillämpats med olika intensitet under olika perioder. Till exempel var det just det här verktyget som säkrade många kosovoalbaners tillvaro i Finland under Balkankrisen på 1990-talet.

De flesta hade inte tillräckliga grunder för asyl, men eftersom myndigheterna bedömde att riskerna var för stora på Balkanhalvön fick merparten stanna i Finland av humanitära skäl. Klausulen var i princip den enda livlina de kosovoalbanska flyktingarna i Finland hade på den tiden.

Så sent som år 2012 tillämpades detta lagrum om humanitärt skydd på 65 afghaner och 22 syrier. Men efter 2015 års stora flyktingkris med hela 32 000 asylsökande började regeringen förbereda ändringen i utlänningslagen.

Därmed har våra tjänstemän på Migrationsverket inte längre några verktyg att tillämpa på asylsökande som inte bedöms ha asylgrunder, åtminstone inte något som är lika individuellt tänjbart som lagrummet om humanitära skäl.

Riksdagsledamot Eva Biaudet (SFP) har lämnat in en lagmotion om att det humanitära skyddet borde återinföras i Finland. Det är en angelägen motion som tyvärr har inte har stora chanser i det finländska samhällsklimat som närapå har nått fryspunkten efter det terrorkopplade knivdådet i Åbo.

Riksdagsledamoten Wille Rydman (Saml) sa i OBS Debatt i Yle Fem på torsdag att Finland inte har råd att ta emot alla som vill komma till Finland. Det kan ha rätt i.
Men å andra sidan har också Finland undertecknat människorättskonventioner som tvingar oss att dela ansvaret för de flyktingkriser som skakar vår värld just nu.

Enligt den statistik som Eva Biaudet har plockat fram tillämpar Finland just nu en enormt sträng praxis när det gäller asylpolitiken.

År 2016 var endast en fjärdedel av alla finländska beslut positiva, mot 60 procent i Sverige och 72 procent i Danmark. Under 2016 fick en knapp femtedel av de irakiska flyktingarna asyl i Finland medan motsvarande siffra inom EU låg på 61 procent.

Samtidigt ska vi inte blunda för det säkerhetspolitiska problem som vi har fått i och med att de i och med att Mellanösternkrisen har exporterats till västerlandet. Ju mer trängda de stridande fraktionerna har blivit i Mellanöstern desto mer har de börjat inrikta sig på terror som slår mot så kallade mjuka mål i Europa.Men stängda gränser är inte lösningen på problemet. I stället börja vi lära oss mer om hur radikaliseringen uppstår och hur den kan förebyggas.

Ett fungerande, multikulturellt Finland förutsätter att vi kan prata öppet om islams mörka sidor och om den rotlöshet och desillusionering som många från krigshärjade länder känner. Lyckas vi själva bjuda flyktingarna mål och mening minimerar vi risken för att de faller för lockropen från terrororganisationerna.

En förbättrad underrättelsetjänst och mer poliser är inte de enda åtgärderna som biter på det eskalerande säkerhetsproblemet, om de alls gör det. Kanske borde vi i stället försöka bli bättre på att reagera på de första signalerna om illamående och att få asylsökande aktiverade.

Åbodådet har lett till en olycklig tudelning i det finländska samhället. En del kräver en ytterligare skärpt invandringspolitik och hårdare polisiära åtgärder medan vissa anhängare det mångkulturella samhället klassificerar varje Iagförslag om en skärpt underrättelsetjänst och övervakning som ett tecken på att vi skippar det nordiska öppna samhället till förmån för en polisstat.

Det finns en risk för att läget eskalerar och att grupper i samhället börjar ta lagen i egna händer. Redan med flyktingvågen fick vi civila gatupatruller.

Det är ingen bra situation. Nu om någonsin behöver vi statsmän som utan fega sidoblickar på gallupsiffror kan visa att Finland kan hantera den nya tidens utmaningar.