Sveriges försvarspolitik verkar stå vid ett vägskäl. Mitt under Aurora 17, den största svenska militärövningen på över 20 år, och ett första steg i att bygga Sveriges nya försvar, är det tänkt att landet ska underteckna FN:s konvention om förbud mot kärnvapen.

Expressen skriver på ledarplats (29.8) att ”ratificeringen av konventionen för svensk del omöjliggör ett medlemskap i Nato, det kan rentav försvåra Sveriges samarbete med försvarsalliansen”.

Ett pragmatiskt Finland avstår just av denna anledning att underteckna konventionen.

Läget är förvirrande.

Under ledning av den socialdemokratiska försvarsministern Peter Hultqvist, har Sverige systematiskt stärkt sin försvarsförmåga. Anslagen har höjts, värdlandsavtalet med Nato har godkänts och Sverige har likt Finland gått med i elitstyrkan Joint Expeditionary Force.

Samtidigt som Sverige lagt miljarder på inköp av stridsflygplan, u-båtar och luftvärnssystem har utrikesminister Margot Wallström åkt världen runt och förespråkat nedrustning.

Där Wallström i Svenska Dagbladet (25.8) skriver ”att konventionen nu stärker normen mot användning och innehav av kärnvapen är ett viktigt steg framåt”, hänvisar Expressen till Nordkorea och konstaterar att Wallström är världsfrånvänd och naiv. ”När Kim Jong-un rustar upp sina kärnvapen kan inte en demokrati som USA rusta ned”.

Sverige tillhör de 122 länder som under FN:s ledning i juli nådde enighet om en konvention om förbud mot kärnvapen. Nu är det tänkt att Sverige nästa vecka, den 20 oktober, ska underteckna konventionen. Om det nu blir så, mycket kan ännu hända.

Följderna av ett undertecknande kan bli rätt dramatiska. Kärnvapnen är en del av fundamentet i USA:s och Natos militära doktrin. Sedan ska man komma ihåg att Ryssland, förutom sin strategiska kärnvapenarsenal, har tjugofalt fler taktiska kärnvapenbestyckade kortdistansrobotar i Europa än västmakterna (HS 9.9). Kärnvapnen, som en del av Europas och Nordens militära vardag, är ett ämnesområde som inte diskuterats i offentligheten. Ändå har de alltid funnits där.

USA har reagerat rätt skarpt på Sveriges planer att underteckna kärnvapenkonventionen. Försvarsminister James Mattis skickade, enligt Svenska Dagbladet, ett brev till försvarsminister Hultqvist där han konstaterade att ett undertecknande av avtalet skulle få allvarliga följder för Sveriges samarbete med USA och Nato.

Man måste också fråga sig vad Sverige egentligen är ute efter i en situation där det försämrade omvärldsläget, också i närområdet, skapat behovet av den typen av militärövning som Aurora 17 representerar.

Å ena sidan satsar Sverige som aldrig förr för att rusta upp sin eftersatta försvarsförmåga samtidigt som landet politiskt åker runt världen för att få andra att rusta ned. Det föreligger här en klar motsättning mellan vad man själv gör och vad man uppmanar andra att göra.

Finland, precis som den stora majoriteten EU-länder, avstod i ett tidigt skede från att underteckna konventionen, eftersom bedömningen varit den att nya alternativ måste tas fram för att nå faktiska resultat i arbete med nedrustningen av kärnvapen.

Finland har under president Sauli Niinistös ledning systematiskt försökt förbättra landets försvarsberedskap genom olika typer av allianser och samarbetsformer utan att det skulle innebära ett fullskaligt Natomedlemskap. I det samarbetsupplägget ingår många kärnvapennationer.

Också för det militära samarbetet mellan Finland och Sverige kan Sveriges ratificering av kärnvapenkonventionen ställa till problem. Ett samarbete som fördjupats avsevärt de senaste åren riskerar gå i stå, och beställningen av förlovningstårtan får skjutas på framtiden.

Faller Sverige genom de nätverk som nu skapats tvingas Finland till en omvärdering av sin försvarsstrategi. Problemet är att det inte finns andra lika naturliga och politiskt genomförbara lösningar.

De är ännu för tidigt att säga var frågan om kärnvapenkonventionen landar, men klart är att Sverige står vid ett vägskäl där vägvalet också kommer att påverka många andra länder.

Tänker Sverige rusta upp eller rusta ned?