Politiken är inte riktigt längre vad den varit. Den gamla vänster-höger-skalan räcker inte riktigt till för att analysera partifältet då den inte säger allt om partiernas positioner.I Finland syns detta i framgångarna för Sannfinländarna (med arvtagare) och De grönas framgång. Det här ger möjligheter till nya konstellationer men fördunklar perspektivet för den som vill placera partier i klara kategorier.

De gamla stora partierna är ändå hyfsat lättplacerade när det gäller frågor om ekonomi och statens sociala ansvar, Samlingspartiet och Centern finns till höger, SDP Och Vänsterförbundet till vänster. Samma logik placerar SFP och KD på höger planhalva, men inom partierna finns en spridning i fråga om hur fri marknad man vill ha och vad staten kan tänkas kosta på sig.

Men redan om man låter vänster-höger-axeln korsas av en axel där motpolerna är liberalism och konservatism i frågor som rör familjeliv, sex och alkohol blir det mera invecklat, och än svårare blir det om man lägger en matris som handlar om globalism kontra nationalism över det hela. Mycket tyder på att de här dimensionerna fått en allt större betydelse och att de gamla partierna inte riktigt anpassat sig till förändringen.

Av de gamla partierna är det Samlingspartiet som ridit ut stormen bäst. Trots regeringsansvaret och det faktum att partiets ordförande Petteri Orpo sitter som finansminister har man behålligt positionen som största parti medan Centern fått se sitt understöd smälta ihop. I riksdagsvalet 2015 fick Centern 49 platser, om man skulle förvandla Yles opinionsmätning i augusti till riksdagsplatser skulle de nu vara bara 40. Samlingspartiet skulle gå från 37 till 46. Samtidigt skulle De gröna skrälla med att gå från 15 till 36 platser. Med respekt för den missvisning en mätning som Yles alltid har inbyggd är trenden tydlig.

Men var finns De gröna på den politiska kartan. Till skillnad från svenska Miljöpartiet är det svårt att se dem som allierade med Socialdemokraterna.

På den tvärgående axeln är De gröna ett klart liberalt parti som har mycket gemensamt med den socialliberala falangen inom SFP och Vänsterförbundet.

I miljöfrågor är deras position uppenbar – även om både förra ordföranden Ville Niinistö och hans efterträdare Touko Aalto jobbat hårt för att omvandla De gröna till ett universalparti där miljöfrågorna bara är en del av programmet.

Men var finns de på den ekonomiska kartan? Det är, som man brukar säga, en bra fråga.

Som tidningen Talouselämä slår fast (31/2017) placerar partiets käpphästar, en tryggad grundinkomst (medborgarlön) och en förflyttning av tyngdpunkten i beskattningen från inkomster till konsumtion, partiets ekonomiska politik snarare till höger än till vänster.

Trots detta har man under de senaste regeringsperioderna ryat mot nedskärningar i samlad kör med partierna till vänster.

Balansgången har burit frukt, De gröna har gått framåt främst i större städer bland högt utbildade väljare som inte ser Centern eller SDP som något alternativ och i många frågor i konkurrens främst med Samlingspartiet.

I sina färska analyser ser både Talouselämä och Suomen Kuvalehti (36/2017) ett samarbete med Samlingspartiet som Touko Aaltos mål och dröm, och tanken är knappast främmande heller för Petteri Orpo.

Balansgången för Aalto är svår, man ska vara på tillräckligt god fot med Samlingspartiet för att duga som regeringspartner och samtidigt skapa distans som gör att man har en egen profil.

I det här scenariot är Centern utspelad som part i målet, och frågan är hur bred en ny regering skulle bli. Öppnar det här för SDP:s regeringsmedverkan eller fortsätter partiets ökenvandring? En ytterligare period i opposition skulle vara det yttersta beviset på att tiden gått förbi den traditionella socialdemokratin.

Det räcker inte för SDP att byta ordförande, man måste förnya sig totalt för att gå hem bland urbana unga väljare.

Världen har förändrats snabbt och med det den politiska kartan. Samtidigt består de strukturer som placerar partier från höger till vänster.

Det gör också framtiden mera svår att förutse.