I nyhetstexten om stadsstyrelsens beslut rätade undertecknad ut svängarna onödigt mycket i den historiska tillbakablicken. Vid samgången mellan Karleby landskommun och Gamlakarleby stad avtalade man om att staden också i fortsättningen sköter de enskilda vägarna. De väglag som fanns hade därmed också mindre uppgifter. Så småningom rann verksamheten för de flesta väglagen ut i sanden.
Staden har tagit det ekonomiska ansvaret och budgeterat med 300 000 euro för skötseln av de enskilda vägarna både sommar- och vintertid.
Då nu även Kelviå, Lochteå och Ullava är delar av Karleby har frågan om en harmonisering av vägskötseln aktualiserats. I dessa stadsdelar hade man ett annat koncept. I stora drag har man ett system där väglagen ansvarar för sommarunderhållet. Kommunen deltar i kostnaderna via bidrag. Vintertid sköter staden snöröjningen för de vägar som fyller kriterierna.
Stadens ekonomiska bekymmer ligger bakom den nu aktualiserade harmoniseringen. Förvaltningssektorerna har ålagts att hitta moment där det går att minska på kostnaderna. Skötseln av enskilda vägar hör inte till de lagstadgade uppgifterna. Då det dessutom är olika praxis i olika delar av staden kan man förstå att tanken väckts. Men man kan även förstå att det finns motstånd mot reformen.
Den harmonisering som är på gång är ingen enkel procedur och väcker med största sannolikhet missnöje bland dem som berörs direkt. Troligen är det många som inte vet att de bor vid en privat väg och att ett väglag ska återupprättas. En del privata vägar med mera trafik ska staden också i fortsättningen sköta, men många andra vägar ska ha samma koncept som i de fusionerade stadsdelarna.
De praktiska arrangemangen blir krävande. Väglagen ska ha sina styrelser. I många fall är det länge sedan det funnits något aktivt väglag. Man måste börja om från början. I budgeten finns pengar för konsulthjälp, men rekonstruktionen är en stor och krävande uppgift. Frågan om hur man lyckas hitta förtroendevalda för dessa styrelser är redan i sig utmanande.
Som nämnts är det många som berörs av reformen och många är säkert lyckligt omedvetna om att de har ansvar för skötseln av sin väg, den väg som i praktiken är en allmän väg.
Dessutom uppstår förstås en rad andra principiella frågor.
Harmoniseringen har i andra delar följt ett koncept där man utgått från den högre standarden. De som legat under den högre nivån har i regel flyttats upp. Gällande vägarna är den lägre nivån norm.
Det handlar även om hur områden som ligger lite utanför centrum behandlas. Centralisering är en klar trend i samhället. De som ändå väljer att trotsa trenden får finna sig i att servicen försvinner, bit för bit. Största delen av samhällsservicen har redan försvunnit. De små skolorna är oftast på fallrepet, eller har redan stängts.
Då servicen försämras ökar osäkerheten ytterligare och nedläggningarna skyndas på. Profetiorna blir självuppfyllande. I många byar är skötseln av vägen det enda de får för sina skattepengar. Nu kan också den samhällsservicen vara hotad. Då det inte finns service i närmiljön ökar betydelsen av en farbar väg ytterligare.
Ändå är det viktigt för Karleby att kunna erbjuda olika typer av boende. Att bo i glesbygden ska kunna vara ett rimligt alternativ för dem som har den viljan. Valfriheten på denna punkt håller på att undergrävas.