Tammerforstidningen Aamulehti har tagit ett ­radikalt principbeslut och gått in för könsneutrala ­yrkesbeteckningar i sina nyhetstexter.

I sin programförklaring slår Aamulehti fast att en rad könsbundna titlar – vissa av dem sådana som inte har en motsvarighet i svenskan – dessbättre kommit ur bruk och förtjänar att följas av åtminstone bland annat förmän, förtroendemän, tjänstemän, brandmän och talmän.

Aamulehti har anträtt en klok väg också om man kan tycka att detta är petitesser att syssla med och att ojämlikheten ligger mycket djupare än i titulaturen.

Det är också svårt att se att Finland med majoritets­språkets ”hän” pro motsvarigheterna till ”han” och ”hon” i större delen av våra språk vore mer jämställt än andra länder. Ändå handlar vägen mot ökad jämställdhet, som tidningen själv slår fast, om de små stegens politik.

Beteckningarna på olika yrkesgrupper är ändå bara en yttre markör för en djupare struktur. De gamla beteckningarna står för en förlegad bild av vem som gör vad i yrkeslivet. En gång var tjänste­mannen man liksom förmannen, förtroende­mannen och brandmannen.

Även om det fortfarande finns en snedvridning i yrkesvalen har de flesta könsvallar brutits för länge sedan och många kvinnor arbetar med en yrkes­beteckning där efterleden är ”-man”. En strävan att komma ifrån en sådan praxis borde vara en självklarhet, men upprördheten över det lilla behändiga ordet ”hen” visar hur djupt känslorna ruvar kring de här frågorna.

Så också på finska, där Aamulehtis initiativ har väckt en storm av oförståelse på sociala medier och föranlett utrikesminister Timo Soini (Blå) att ­raljera om ”Aamulehtis aprilskämt” på sin blogg. Soini­ försöker inte ens förstå vad det är Aamu­lehti vill med sitt principbeslut utan skojar arrogant bort hela diskussionen.

Ännu tyngre artilleri tar Yle-kolumnisten Sanna­ Ukkola till då hon talar om häxbränning och bokbål. ”Det handlar om ett slag av bokbål då en tidning börjar göra upp listor över förbjudna ord och förbjudna uttryck”, skriver Ukkola.

Nej, Sanna Ukkola – det handlar inte om bokbål, utan om att anpassa språket till dagens verklighet.

Sedan kan man ju diskutera hur långt de här ­teserna ska drivas och när det är läge att ­respektera traditionen. Ska riksdagens ”talman” göra sällskap med ”riksdagsman” på historiens sophög och ersättas av ”ordförande” på samma sätt som vi i dag otvunget talar om en ”riksdags­ledamot” eller ska vi hålla fast vid det gamla?

På finska måste man också hitta ett nytt ord för kyrkoherde i stället för ”kirkkoherra”, vilket säkert skaver hos dem som vill hålla fast vid traditionen.

På svenska måste vi så långt det går synkronisera­ vårt språkbruk med det i Sverige. Där leds riks­dagen fortfarande av en talman. Där är man också sjuksköterska oavsett kön.

Frågan har alltså flera dimensioner.

Det känns ändå rätt att sanera i titelsnåret.