Turkiets president Erdogans uppmaning till tyskturkar att inte rösta på vissa partier i helgens parlamentsval skapar vrede och splittring – men möter också förståelse.

Cihan Sinanoglu är bekymrad. Som talesperson för Turkiska förbundet i Tyskland (TGD) har han viss insyn i stämningen bland Tysklands nära tre miljoner invånare med bakgrund i Turkiet. I samband med den turkiska folkomröstningen om utökad presidentmakt i våras fördjupades en redan stor spricka bland tyskturkarna – för eller mot Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.

Sedan dess har ingenting blivit bättre, tycker han. Varje uttalande från Ankara utlöser en aktivitet som nästan är seismisk.

– Då märker man var konfliktlinjerna går. Någon säger något, vi tar ställning, och sedan blir vi påhoppade av Erdogananhängare, säger han och ler snett.

Ett sådant exempel är Erdogans uppmaning i augusti att inte rösta på "fienden" i helgens tyska parlamentsval. Med detta avsågs Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och De gröna.

Kris och besvikelse

Frågan är känslig. I den invandrartäta stadsdelen Kreuzberg i Berlin vill få diskutera de tyskturkiska relationerna med en svensk journalist, åtminstone inte med namn och bild i tidningen.

– Turkiethetsen går för långt. Politikerna borde bry sig om problemen i Tyskland i stället, och sluta tjata om Erdogan, säger en kvinna som kommer gående med matkassar vid tunnelbanestationen Kottbusser Tor.

Många i det tyska majoritetssamhället blev enligt Sinanoglu besvikna på tyskturkarna efter den turkiska folkomröstningen i våras, då Erdoganlägret vann. Samtidigt har besvikelsen två sidor, påminner han.

– Vi hade också önskat oss ett annat utfall. Men en av förklaringarna till att människor vänder sig mot Turkiet, bort från Tyskland, är den strukturella diskrimineringen här. Det är ett misslyckande från politiskt håll.

Vad som av många uppfattas som ett svek från de etablerade partierna har blivit bördig jord för ett nytt parti. Erdoganvänliga ADD – Tyska demokraters allians – ställer upp i söndagens val, om än bara i delstaten Nordrhein-Westfalen.

– Invandrare här behandlas som styvbarn. Det måste det bli ändring på, eftersom Tyskland är ett invandringsland, säger talespersonen Ertan Toker, som bor i Heiligenhaus utanför Düsseldorf, till TT på telefon.

Kampanjar med Erdogan

Det unga partiet fick stor uppmärksamhet i medierna när man satte upp valaffischer med en bild på den turkiske presidenten. Toker ser inga problem med kampanjen, inte heller med Erdogans uppmaning att inte rösta på CDU, SPD eller De gröna.

– I slutändan sade han ju bara: "Gå och rösta". Ju fler som röstar, desto starkare blir demokratin.

TT: Han sade visserligen också att man inte skulle rösta på vissa partier. Hur ser du på det?

– Jag kan förstå det, eftersom det blivit en folksport i tysk politik att ständigt uttala sig negativt om Erdogan och Turkiet, säger han.

Cihan Sinanoglu tycker tvärtom att Erdogans uppmaning tyder på en skev förståelse för demokrati.

– Valen i det här landet är fria, hemliga och oberoende. Vi behöver ingen lektion i hur demokratin fungerar från någon utifrån.

Att bilda nya politiska partier med etnicitet som gemensamma nämnare är ingen bra idé, tror han. Däremot hoppas han att de etablerade partierna ser utvecklingen som en varningsklocka.

– Det är ett symptom på att vissa människor inte känner sig representerade. Om vi kan få folk att känna att de är en del av samhället vore mycket vunnet.

Turkar i Tyskland

  • Omkring 2,85 miljoner människor med bakgrund i Turkiet är bosatta i Tyskland, vilket gör dem till den största invandrargruppen. Tyskturkarna utgör också den största turkiska diasporan i världen.
  • Cirka 1,5 miljoner är enbart turkiska medborgare, de flesta av dem med permanent uppehållstillstånd.
  • Cirka 1,35 miljoner är tyska medborgare med turkisk bakgrund. 530 000 av dem har dubbelt medborgarskap, övriga 800 000 har enbart tyskt medborgarskap.
  • Många turkar kom som arbetskraftsinvandrare, så kallade gästarbetare, till Tyskland i början av 1960-talet, och som politiska asylsökande efter militärkuppen 1980. 
  • Källa: Der Spiegel, AFP, SRF, Bundeszentrale für politische Bildung