Ett antal enkätsvar som kom ut i offentligheten i slutet av augusti visade att en tredjedel av dem som ställde upp i friidrotts-VM 2011 enligt egen, anonym, utsago varit dopade. Innebär det att dopningstesterna är betydligt sämre än vad de ryktas vara? En intressant fråga, tycker Alan Vernec som är medicinsk chef på internationella antidopningsbyrån Wada.

– Vi vet att dopningsbruk sannolikt är mer utbrett än de en eller två procent av testerna som är positiva. Därmed kan man dra slutsatsen att det finns en diskrepans, säger Vernec.

Han betonar att antidopningsarbetet gått framåt på många fronter, inte bara i laboratorierna.

– Det är frågan om hela strategin som används för att få fast en idrottare. Laboratorietesterna utvecklas hela tiden och återanalys av gamla prov är en betydande detalj som det inte talas tillräckligt om. Det förändrar mycket. Vi lever inte i någon perfekt värld, men återanalyserna har åtminstone i viss mån en avskräckande effekt, säger Vernec.

"Mikrodoser en myt"

Gränsvärdena för när en idrottare anses ha dopat sig är högt satta för att undvika att stämpla oskyldiga. Det förbättrar idrottarnas rättsskydd, men bidrar också till ett centralt problem – den som använder små mängder dopning kan komma undan. Fenomenet har också ett namn – mikrodosering. Vernec tycker inte att det är något problem.

– Jag anser att mikrodosering är en myt, säger Vernec.

Det så kallade biologiska passet som togs i bruk i slutet av 00-talet är ett betydande verktyg för antidopningsarbetarna. Genom att följa med blodvärden går det att stänga av idrottare för betydligt mindre ändringar i värdena än tidigare.

– Den som tar riktigt små portioner för att dopa sig får ingen effekt och då har antidopningsarbetet vunnit. Vi vill förstås få bukt även med små ändringar, men måste undvika "falska positiva" resultat. Mikrodosering ger mikroeffekter och om idrottaren gör en riskanalys är nyttan extremt liten men risken att åka fast finns ändå, säger Vernec.

Lance Armstrong och Marion Jones klarade hundratals dopningstester innan de till slut stängdes av via andra bevis. Är utredningar då en effektivare väg för att avslöja dopning än tester?

– Ja och nej. Utredningarna måste utvecklas i takt med testerna. Man glömmer ofta bort att Lance Armstrong åkte fast efter att Floyd Landis lämnat ett positivt dopningsprov och börjat lägga ut texten. Testerna kan sätta igång utredningar och informationen från utredningarna kan användas för att utveckla testningen. Jag tycker insamlingen av information utvecklats mycket, säger Vernec.