En av dem som stödde Jääskeläinen under den hetsiga debatten var Aamulehtis dåvarande chef­redaktör Jouko Jokinen. I förra veckan fick vi veta att samma man blir ny ansvarig chefredaktör för Yle från och med december.

Att Jouko Jokinen också efter utnämningen står fast vid sin sikt om att Atte Jääskeläinen gjorde allt rätt i den så kallade Ylegate-skandalen kring statsminister Juha Sipiläs roll i Terrafame kan vara intressant med tanke på Yles framtid. Den tillträdande Ylechefredaktören uttalade sig för Svenska Yle senaste onsdag (20.9).

Det kan signalera att Yles styrelse fortfarande uppfattar att Atte Jääskeläinen utsattes för ett mediedrev och att avsättningen bara var ett sätt för Yles ledning att lugna ner läget. Det ger i sin tur en olycklig indikation om att ingenting i den publicistiska linjen kommer att ändra i och med att Jokinen tar vid där Jääskeläinen slutade.

Låt oss för de Yleanställda journalisternas skull hoppas att det är en feltolkning av läget. Det är enormt viktigt att ett statsfinansierat public service-bolag håller distans till de politiska makthavarna i landet.

En utomstående hade det inte alldeles lätt att hänga med i alla svängar då Atte Jääskeläinen löpte sitt flera veckor långa gatlopp. Diskussionen pendlade hit och dit och det blev uppenbart att ingen av de stridande falangerna hade all sanning på sin sida.

Jääskeläinen gav efter för påtryckningar från statsministerns sida, även om hans eftergifter kanske inte var så grava som motparten i stridens hetta påstod.

Men det som kom att bli droppen som fick bägaren att rinna över var faktiskt Jääskeläinens förslag om att Yle skulle lämna Opinionsnämnden för massmedier. Med tanke på att ONM under lång tid var ett respekterat organ och rättesnöre för journalistisk etik skulle ett avhopp i den meningen ha varit början till slutet för Yles journalistiska trovärdighet.

Yles journalister kan inte ha en etik och resten av landets journalister en annan, det fungerar inte. Därför gjorde Yles styrelse det enda rätta då den beslöt att avpollettera Jääskeläinen dagen efter hans utspel om att Yle borde lämna ONM.

Tyvärr fick vi inte i nyhetsrapporteringen om utnämningen i förra veckan veta om Jouko Jokinen också tycker att det var rätt av Jääskeläinen att före­slå ett utträde för Yles del ur ONM. Men uppenbarligen gör han inte det, speciellt som han i Svenska Yles intervju betonar den brandmur som bör finnas mellan det politiska beslutsfattandet och Yle.

Den prickning som ONM gjorde i Yleskandalen gäller uttryckligen sprickor som hade uppstått i nämnda brandmur. Därför är det vanskligt att ännu i detta skede dra långtgående växlar på Jouko Jokinens lite märkliga påstående om att Atte Jääskeläinen gjorde allt rätt.

En annan intressant aspekt i utnämningen är Jouko Jokinens kritik mot Yles finansiering. Han har tidigare uttalat sig kritiskt om Yleavgiften och står nu också efter utnämningen fast vid sin åsikt om att varje mediekonsument själv borde betala för de medietjänster hon eller han själv väljer.

Det är en sund inställning, i synnerhet som de kommersiella massmedierna under senare tid har fått det allt kärvare med ekonomin. Jouko Jokinens åsikt i finansieringsfrågan bäddar för en framtida konkurrensutsättning av de medel som staten bär upp i form av en Yleavgift.

Yleavgiften kunde alltså byta namn till medieavgiften samtidigt som var och en mediekonsument individuellt skulle kunna avgöra hur avgiften ska användas, förslagsvis genom någon form av service­sedelsystem.

Tänk bara hur absurt det hela skulle ha blivit om Atte Jääskeläinen hade varit kvar och Yle skulle ha lämnat ONM. Yleavgiften skulle då ha inneburit statsfinansiering för en journalistik som inte följer samma etik och rättesnöre som annan journalistik i landet.

Det kallas rätt och slätt statspropaganda.