Glädjen blev en frustration

Sarah Tiainen ger sonen Theo en majskrok att tugga på. Hans ansikte spricker upp i ett stort leende. – Theo är ofta glad och nöjd, säger Sarah. Själv känner hon en enorm frustration. Känslomässigt är moderskapet inte det hon väntat sig. Besvikelsen är stor över att en del känslor som hon önskade att hon haft uteblivit. – Jag trodde att jag skulle känna mig lycklig, salig och vara tacksam inför livet. Babyn var planerad. Sarah njöt av att vara gravid och hon var full av energi. Hon och hennes man Tomas såg fram emot att bli föräldrar. Föreställningen var att hon skulle ta sig an ­babyn med samma iver och entusiasm som när hon jobbar med olika projekt i församlingen. Den blivande mamman lärde sig olika andningstekniker för att kunna föda utan smärtlindring. Men redan på bb gick det snett. Förlossningen blev lång och utdragen. Hon kände därför en lättnad när läkaren gav henne smärtstillande medicin för att kunna göra ett kejsarsnitt. Flera lager av magmuskler skars sönder för att babyn skulle kunna lyftas ut. – Det var allt annat än kärlek vid första ögonkastet. Första natten gallskrek den nyfödde sonen. Snittet i magen gjorde att Sarah inte fick lämna sängen, i stället instruerade hon maken Tomas hur han skulle hålla Theo. Babyn bara skrek och grät. Klockan fem på morgonen ringde de nyblivna föräldrarna på larmklockan. De orkade inte längre och bad barnmorskan ta hand om sonen. – Det var en chock. Jag var så trött och slut att jag just då knappt ens visste om jag ville att de skulle föra tillbaka babyn åt mig. Sarah tystnar. Sedan konstaterar hon att en del saker kanske hade varit annorlunda om hon och sonen kunnat knyta an till varandra redan från början. Medan Sarah måttar upp kaffet i bryggaren, river Theo ut frysaskar och plastlock ur en av kökslådorna. Sarah hade sett sig själv som en lattemamma som tar med sig sin bebis överallt. Hon är social, utåtriktad och får energi av att träffa människor. Avsikten var att delta flitigt i mamma-barn-grupper och föräldrakaféer. Endast en handfull gånger har hon medverkat. Då har hon känt en enorm frustration över att mammorna bara talar om hur mycket bebisarna sover och vad pyren äter. Hellre hade Sarah diskuterat hur mammorna själva mår. – Men kanske har jag deltagit för få gånger för att råka vara med när diskussionerna gått på djupet. På träffarna vill jag inte heller vara hon som gnäller. Nu när familjen äntligen har hittat sina rutiner vill Sarah inte väcka sonen för att åka bort. I stället kokar hon en kopp kaffe, ser på någon teveserie eller sover en stund på soffan. Stundvis slår ensamheten till. Hon trivs ­inte med sin tillvaro och emellanåt känner hon inte ens igen sig själv. Besvärliga dagar stor­gråter hon när Tomas kommer hem. – Fastän jag vet att det här är en tillfällig situation tär den så ofantligt på mig. Jag har satt mig själv så pass mycket åt sidan och bara levt på Theos villkor att jag vet exakt hur han mår, men inte vad jag själv behöver. Från att ha varit mobil är 33-åringen plötsligt bunden. Karlebyparet hade beräknat kostnader och räknat ut när de hade resurser att bli föräldrar. – Kanske gör all planering att omställningen blir ännu större. Under hela graviditeten hade jag kontroll och tänkte att det här grejar jag, det är bara en person till. När det kommer till kritan är det en helt ny människa som kräver allt av mig. En nyfödd baby går inte att kontrollera. Dessutom är mammarollen ny för mig. Hon beskyller inte Theo. Kärleken till sonen har vuxit sig stark. Eftersom det är första barnet vet hon inte om han varit en krånglig bebis eller en lättskött. Inte heller beskyller hon sin man. Stödet från Tomas är stort. Likaså har paret stöd från både far- och morföräldrarna. Sarah hade föreställt sig att bebistiden handlade om att gosa, mysa och kramas. – Nyfödda bebisar är introverta. De ger inget av sig själva. Hennes livlina är boken ”Att växa och upptäcka världen”. Boken beskriver de tio mentala utvecklingsfaser som ett barn går igenom under sina första tjugo månader. Texten har hjälpt Sarah att förhålla sig till varför Theo är solig och glad ena dagen, för att situationen är totalt katastrofal nästa dag. Under graviditeten och efter att sonen fötts har Sarah läst massor om vad som är bäst för barnet. Kunskapen är guld värd. Men emellanåt blir all information en börda. Så fort Sarah lade ned Theo bara för att kunna äta själv hade hon dåligt samvete. När hon nattetid surfade på pekplattan medan hon ammade gnagde också samvetet. En förmiddag medan Theo sov surfade Sarah omkring på olika diskussionsforum på webben. Sarah läste en mening som hon kände igen sig fullständigt i: ”Jag älskar mitt barn, men jag avskyr att vara mamma”. På Facebook skrev hon en uppdatering om att hon funderar över livet som inte blev som hon tänkt sig. Mer än så orkade hon inte förklara. Så kommer frågorna. Sarah beslutar att ­vara ärlig och i kommentarsfältet skriver hon om hur oerhört besviken hon är på sin upplevelse av moderskapet. ”Älskar vår unge, men upplever det här med moderskap som något ­oerhört jobbigt”. Kommentarerna väller in. Snart har upp­dateringen gett över hundra kommentarer. Flera skriver att de känt likadant. I och med uppdateringen på Facebook erkänner Sarah för sig själv hur jobbigt hon upplever att moderskapet är. Att ge uttryck för besvikelsen får henne att redan må lite bättre. Theo trycker frenetiskt på fjärrkontrollens knappar och hans kluckande skratt smittar även till mamman. Att Theo inte lyckas knäppa på teven bekommer honom inte ett dugg. Sarah ska vara hemma med sonen ännu ett år. I och med att mannen jobbar heltid och hon själv inte har något annat erbjudande än deltid är det ingen lösning att Tomas är hemmapappa och hon själv återvänder till arbetslivet. Än tycker hon att Theo är för liten för att vara på dagis. – Så här är det hos oss just nu. Kanske är det en bild av vad som är en perfekt mamma som spökar i mitt undermedvetna, fastän jag själv trodde att jag hade slagit hål på alla mammamyter. En förändring som familjen gjort är att ­Tomas jobbar mellan klockan 8 och 16 i stället för de mer varierande arbetstider som han hade tidigare. – Nu vet jag hur långt jag ska försöka beräkna mina mentala krafter och min mentala uthållighet när jag åtminstone vet när Tomas kommer hem. Förutom att det är en lättnad att Sarah erkänt inför sig själv att modersrollen inte gett alla de känslor hon önskat, så har situationen också lättat i och med att Theo inte längre är lika bunden till henne. Nu är mamman och ­sonen två olika individer. Än saknar Sarah exakta ord för frustrationen och sorgen inför att hon inte upplevt alla de känslor hon önskat att hon upplevt. Inte vet hon heller vad hon skulle ha gjort annorlunda. Däremot vill hon bryta tystnaden och sudda ut tabun kring att alla inte stortrivs som hemmamammor. Förut drömde Sarah om att bli mamma till tre, fyra barn. Just nu är hon inte lika säker på att det blir fler barn hos familjen Tiainen. – Vi måste våga medge att det är själv­utplånande att ta hand om en baby 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Vi är många mammor som är självuppoffrande till bristningsgränsen. Sarah säger åt Theo att det är dags att gå ut. I ilfart rusar han till dörren och plockar fram sina små kängor. – Så glad och nöjd som Theo ofta är så måste jag åtminstone ha gjort något rätt.