Det tog ingen lång stund förrän Wilhelm svarade på pappas inblåsningar, började andas och blod pumpas genom näsa och mun. Först då tänkte Glen ambulans. – Men då kom jag inte på nödnumret. Som tur var hade både farmor och farfar, med hjälp av storebror Johannes, kommit till undsättning och ropade i kör 112. Efter det som kändes som en evighet anlände både en ambulans från Nykarleby och en från Jakobstad och likaså en läkare i en tredje bil från Vasa. Wilhelm var fortfarande medvetslös då de akuta vårdinsatserna inleddes på gräsmattan. Men det var först på Vasa centralsjukhus där man fick en bild av skadornas omfattning på de inre organen och transporten till universitetssjukhuset i Tammerfors fortsatte. På grund av det tryck som Wilhelm utsattes för då hans bröstkorg klämdes fast mellan truckmasten och truckhytten hade bland annat hans lunga punkterats och hjärtat bytt plats. Det andra dygnet försämrades Wilhelms tillstånd. Läget var mycket kritiskt. Man förberedde för en flytt av Wilhelm för ännu mer avancerad vård till Karolinska sjukhuset i Stockholm, eller ECMO, (ExtraCorporeal Membran Oxygenering) - som betyder syresättning utanför kroppen genom ett membran. Men strax innan Wilhelm skulle flygas vidare svängde det och läkningen tog fart i fyraåringens kropp. Efter knappt två veckor på sjukhus var Wilhelm tillbaka hemma i Jeppo. Samma Wilhelm som söndagen den 28 september gjorde sin pappa Glen och bror Johannes sällskap på röjarpartyt i familjens garage, där trion som söndagsnöje skulle rigga en egen verkstad till tioåriga Johannes. I fredags korades Glen Jakobsson till ”Årets Jepobåo” för snabbt och rådigt ingripande i en livsavgörande situation. Enligt motiveringen, signerad före detta lionspresidenten Stig Forsgård, räddade Glens insats en spirande människas fortsatta uppväxt. Själv vill Glen tona ner hjälteglorian, som för honom känns något obekväm, då det är Wilhelm som i pappas ögon är årets Jepobåo – alla kategorier. – Hellre hade jag blivit årets Jepobåo av helt andra anledningar, medger Glen. – Men bra om andra kan dra lärdom – både av det som jag gjorde rätt men också fel. Olyckan hade kunnat undvikas om Glen plockat ner Wilhelm genast han såg honom klättrandes på trucken, eller om Glen försäkrat sig om att strömmen till den eldrivna trucken var bortkopplad. Trucken var parkerad utanför garaget. Dörren stod på vid gavel och Glen hade fin uppsikt över klättraren. Bara minuterna senare var det storebror Johannes som upptäckte Wilhelm, en lillebror han trodde var död. – Han var helt livlös där han hängde med bröstkorgen fastklämd mellan truckmasten och takbalken, säger Glen. Förmodligen var Wilhelm på väg ner från trucktaket, då han med foten eller fötterna kom åt spaken som reglerar vinkeln på truckmasten. På leksakstrucken på köksbordet visar Wilhelm själv hur han klättrade. På dagis har Wilhelm också berättat om olyckan. – Om hans berättelser är egna upplevelser eller bygger på det han hört av våra diskussioner är omöjligt att veta, säger mamma Camilla. Wilhelm är full av bus och spring i benen. Jublar gör han då han drar på sig Valtrahalaren och cyklar i väg till driftscentret, där massor av smörjjobb väntar. Med händerna välinsmorda i olja och vaselin i de vita sjukhuslakanen var det ”trukkikuljettaja” sjukskötarna titulerade sin patient. Efter två månader är så gott som alla i familjen Jakobsson återställda. – Men utan den krishälp som vår familj fick av kaplanen Harry Holmberg när läget var som mest kritiskt, vet jag inte hur vi andra hade klarat oss, säger Glen. Han vill fortfarande leva så mycket som möjligt av sitt dagliga bondeliv tillsammans med barnen – med de risker som finns i fähuset, i hallen där grönsakerna packas eller i traktorn ute på åkern. – Jag har aldrig så bråttom i mitt arbete att barnen inte får plats vid min sida om de bara är hemma och vill göra mig sällskap.