I förra veckan fick Nordeas chefsekonom Aki Kangasharju stor massmedial genomslagskraft för sitt krav på lönesänkningar. – Finland blir fattigare och fattigare. Någon ljusning är inte i sikte, dundrade Kangasharju. Arbetslösheten ökar och investeringarna minskar. Enligt de siffror Nordea förfogar över minskar helhetsproduktionen i Finland nu för fjärde året i rad. När Kangasharju räknar in nettointäkter, kapital och befolkningstillväxt har finländarna i praktiken blivit 13 procent fattigare sedan år 2007. Något borde alltså göras för att få stopp på den onda spiralen. Nordeaekonomens egna rekommendationer har vi hört förr. Lägre löner, slopad semesterpeng, lättnader i arbetsgivarkostnaderna och en bantad offentlig sektor är de standarlösningar han är ute efter. Räknenissarna berättar sällan om orsakerna till att det just nu går dåligt för Finland. Men faktum är att den globala konkurrensen är knivskarp, delvis som en följd av att multinationella bolag överträffar varandra i fantasirikedom då det gäller att hitta kryphål i de fortfarande nationella skattelagstiftningarna. Storbritanniens finansminister George Osborne gjorde också ett utspel i förra veckan. Han kom ut med planer på något han kallar en ny Googleskatt. Osborne vill beslå alla multinationella företag verksamma i Storbritannien med en 25 procent skatt på alla de aktiviteter som utförs på brittiskt territorium. Den nya skatten är ett försök att täppa till ett kryphål för globala skattesmitarföretag. Detaljerna om den nya Googleskatten ges ut först den 10 december, men enligt preliminära beräkningar kunde den inbringa en hel miljard brittiska pund under fem år. Enligt Osborne är det en rättvisefråga både i förhållande till brittiska företagare och brittiska invånare att även multinationella företag bidrar till den brittiska statskassan. – Mitt budskap är enkelt: Låga skatter, men skatter vi alla ska betala, sa Osborne i en intervju förra onsdagen. Den nya brittskatten som ska lanseras från och med april 2015 har knappast fått någon uppmärksamhet att tala om i finländska medier. Men Kangasharjus budskap tutas ut i de flesta finländska mediekanaler trots att mannen inte över huvud taget har något nytt att komma med. I de kretsar Aki Kangasharju rör sig uppfattas global skattekonkurrens ofta som ett positivt fenomen. Nationer ska spelas ut mot varandra så att utgifterna för den offentliga sektorn ska bli så låga som möjligt. Den här teorin bygger på en uppfattning att ett demokratiskt system bidrar till att de offentliga utgifterna ständigt sväller ut och att det därför behövs en motkraft. Den som granskar vem som skor sig på en tävlan av det här slaget inser att glorifieringen av skattekonkurrensen är rena struntpratet. Om Nordeas Aki Kangasharju vill ha sänkta löner kunde han företrädesvis gå åt den egna arbetsgivarens chefslöner och bonusutbetalningar. En global affärsvärld med en harmoniserad lönenivå kan inte förväntas verka inom nationella skattesystem. Ett samhälle där alla står för sin andel av skatterna behöver inte tvinga sina medborgare att klä sig i säck och aska. Var döljer sig Finlands Georg Osborne? Uppenbart är att vi här har en beställning på ett angeläget, politiskt initiativ som inget parti ännu har svarat på. Så länge massmedierna ger sin megafon åt lönesänkarna och tiger ihjäl skattmasen finns frågan heller inte på den politiska agendan.