Stadsstyrelsen i Jakobstad sade på fredagen ja till ett förslag som det var svårt att säga nej till – man beslöt enhälligt sälja energiverket till Herrfors för 69,55 miljoner. Sjuttio miljoner på ett bräde innebär att staden – till exempel – kunde halvera sin skuldsättning. Enhälligheten i stadsstyrelsen var stor, och utfallet öppnar tveklöst många möjligheter för Jakobstad att lösa gamla problem. ”Enhälligt” var denna gång ändå inte synonymt med ”med acklamation”. Flera röster höjdes där man kritiserade själva processen och den mörkläggning som föregått beslutet. Bristen på genomskinlighet har påtalats också på denna plats (4/12). Den kritiken gäller fort­farande, vid en affär av den här storleksordningen som sker mellan aktörer ”inom familjekretsen” av samfällt ägda aktörer finns ingen anledning till hemlighetsmakeri. Man kan också med De grönas Anna-Maija Lyyra fråga varför bolagiseringen måste ske i sista stund trots att man hela tiden vetat att den måste ske inför 2015. Också Socialdemokraternas Ulla Hellén var missnöjd, trots att hon som medlem i stads­styrelsen informerats tidigare än Lyyra. Stadsstyrelsens ordförande Peter Boström (SFP) – inbladad i affären i flera roller – återspeglar en lite märklig syn på kommunal demokrati då han i tisdagens ÖT säger att det inte gynnar processen ”med skriverier och tyckanden i insändarspalter”. Boström efterlyser ”förståelse av den andra parten när man ska sälja”. Han ska väl veta eftersom han kan sägas företräda bägge parter. Det slutliga beslutet fattas av stadsfullmäktige på ett extra insatt möte den 22 december. Innan vi slår fast att försäljningen är en god affär för Jakobstad och stadens skattebetalare finns åtminstone en obesvarad fråga – hur påverkar affären kassaströmmarna från elförsäljningen som hittills varit en betydande inkomstkälla för staden? Svaret finns till en del i de 70 miljonerna och hur de används. Ett alternativ som ligger nära till hands är att minska på stadens skuldbörda, och den idén vädrades uppenbart också vid diskussionerna i fullmäktige på måndagen. Om man använde hela beloppet till att avkorta lånen skulle hälften av stadens skuldbörda försvinna i ett slag. Det vore ett beslut som andas ansvarstagande – men inte nödvändigtvis det mest lönsamma för staden. Med dagens låga ränteläge kunde de 70 miljonerna klokt fonderade avkasta betydligt mer än den ränta man sparar in på att avkorta lånen. Det finns ändå ytterligare en aspekt som talar för att avkorta lånen. I diskussionerna om en fusion av kommunerna i Jakobstadsregionen har ett återkommande argument från kranskommunerna, motvilliga till en samgång, uttryckligen varit Jakobstads stora skuldbörda som skulle komma den nya storkommunen till last. Det talar för att använda åtminstone en del av pengarna man får vid transaktionen till att avkorta lånen. Det vore också frestande att använda pengarna till investeringar som finns på önskelistan men som man inte ansett sig ha råd med. Här är det is i magen som gäller. Intäkterna från försäljningen är ingen skänk från ovan utan ersättning för något man avstår. Man ska vara försiktig med att äta sitt kapital.