Som väntat blev Jutta Urpilainen ny fullmäktigeordförande i Karleby. Hon är en meriterad ­politiker och efter att hon slutade som partiord­förande och finansminister öppnades denna möjlighet också rent praktiskt att sköta uppdraget. Bytet bygger på en överenskommelse som träffades för två år sedan. Urpilainen är den första kvinnan på denna post. Valet föll sig nu som sagt naturligt, men frågan är varför man inte tidigare har lyckats få en kvinna på ordförandeposten. Karleby är knappast sämre på jämställdhet än andra orter. Men av någon anledning har det i regel varit svårt att få in kvinnor i presidierna. De två senaste åren har i varken fullmäktiges eller stadsstyrelsens presidier ingått kvinnor. Det kan vara en tillfällighet, men också i det stora hela är det så att kvinnor har haft svårt att komma till makten. Den könskvotering vi har till de kommunala förtroendeorganen har ibland kritiserats. Den kan i vissa fall försvåra postfördelningen efter valen. I och för sig är väl inte könskvoterna kärnan i problemet. Pusslet innehåller många bitar där det viktigaste är att fördela den politiska makten utgående från valresultatet. Till det kommer jämställdhet mellan könen, åldersfördelning, geografisk fördelning och förstås att beakta intresse och kompetens. Förhandlingarna om posterna har blivit en utdragen och invecklad process. Det har även lett till att man delar upp uppdragen på kortare tider för att lättare få ihop ett paket. I Karleby har man ett system som bygger på att de olika förtroendeposterna poängsätts. I slutändan ska partierna få poäng som motsvarar valresultatet. Ifall kommunalvalet hålls på våren måste denna process i praktiken ske före sommaren. Även om könskvoterna inte är det optimala finns det alltjämt ett behov av att på olika sätt betona jämställdheten. Utan kvotering skulle vi sannolikt ligga ännu längre efter på denna punkt. Trots att vi kommit en bra bit på väg mot jämställdhet finns en hel del föråldrade tankegångar kvar som är i behov av bearbetning. Kombinationen riksdagsledamot och kommunpolitiker har också ofta diskuterats. Det finns de som anser att en person inte räcker till för båda. Statistiken över närvaron brukar ibland förstärka denna syn. Å andra sidan är riksdagsledamöterna yrkespolitiker på heltid. I många avseenden överlappar också uppdragen varandra. Man får en effektiv kanal för informationsförmedling från kommunal nivå till riksnivå och även i den andra riktningen. I det stora hela är det inget stort problemområde, såvitt personerna i fråga ger uppdragen den tid och den energi de kräver. Stadsfullmäktige sitter i regel en gång per månad. Ordförande följer i regel också med stadsstyrelsens möten. Dessutom förväntas ordförande i olika sammanhang representera kommunen. Inom kommunerna liksom i de flesta andra sammanhang kan inte allt ansvar vila på en person. Även om samhällsandan innehåller en form av hjältedyrkan och tillbedjan till dominerande ledare måste vi inse att det mesta ändå bygger på samverkan mellan många personer. Det är olyckligt att förvänta sig stora underverk av enskilda personer, varken man eller kvinna. Då det gäller representationen kan den mycket väl fördelas på flera axlar. Därför har vi också ett system med två vice ordförande. Vid postfördelningen har presidieplatserna en relativt stor vikt. Det är undantag att en vice ordförande behöver hoppa in under ett fullmäktigemöte.