Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Dags att avdramatisera det här med utvecklingsstörning. Dags att kasta ord som ”förståndshandikappad” på skräphögen med andra fördomsfulla och förklenande uttryck. Dags att göra alla människor med specialbehov jämlika. Dags att omfamna Pertti Kurikan Nimipäivät och stöda deras budskap om rätten att bestämma själv över sitt liv. Det här är vardagen för alltför många människor i dag. Alltid måste jag vara hemma
Alltid måste jag göra uppgifter
Alltid måste jag äta ordentligt När det framförs av vokalisten, urpunkrockaren Kari Aalto, som själv bor i gruppboende för personer med utvecklingsstörning blir det inte bara en kampsång för jämlikhet, det är också ett frustrerat och ilsket rop på hjälp. Får inte se på teve
Får inte träffa mina kompisar Jag blir så ledsen när jag läser kommentarer om att någon ”skäms” för Finlands bidrag, att vi ”utnyttjar människor med funktionsnedsättning” eller att ”PKN vann bara för att de var utvecklingsstörda”. Det är väl inget vi ska skämmas för. Däremot kan vi nog skämmas om vi inte gör tillräckligt för att de som har en utvecklingsstörning kan dela vårt samhälle på lika villkor som alla andra. Artisterna i Pertti Kurikan nimipäivät utnyttjas inte. De är etablerade proffs med flera skivor och flera hundra spelningar bakom sig. De spelar en högklassig punkrock enligt experter både här hemma och utomlands. Visst spelade artisternas utvecklingsstörning en roll för segern, helt enkelt för att de sjunger om sin egen situation, det blir väldigt starkt och väldigt äkta. Sångtävling? I så fall får heller inte brösten, stjärten eller testosteronmusklerna påverka slutresultatet. Läs också: Lars Hedmans blogg Nollhinder - om funktionsnedsättning och jämlikhet