Tredje sektorns möjligheter att hjälpa till med underhållet av fritidssektorns anläggningar ska utredas i Karleby. Det ska ske i samarbete med staden. Förslaget ingår i den totalgranskning av förvaltningssektorerna som pågår under ledning av stadsstyrelsen. I bakgrunden finns förstås den sviktande ekonomin. Karleby försöker bryta skuldspiralen. I år räknar man med att årsbidraget täcker endast 20 procent av avskrivningarna, största delen av investeringarna görs med lånade pengar. Målet är att man nästa år kommer upp till 60 procent och år 2017 till 80 procent. Man brukar räkna med att årsbidraget ska täcka avskrivningarna, alltså som minimum. I den lagstiftning som kommer är utgångspunkten att hålla fast vid det målet. På så sätt försöker man stoppa kommunernas överskuldsättning. Skötseln av fritidsanläggningarna är en liten del i helheten. Att man med ideella krafter bidrar är ingalunda något nytt. Egentligen är det en återgång till det gamla. Föreningar har tidigare byggt anläggningar och underhållit dem, eventuellt med bidrag ur skattemedel. Så småningom har kommunerna tagit ett allt större ansvar. Ibland ter sig ansvaret onödigt vidsträckt. I och för sig är det viktigt att det finns anläggningar i en kommun. Från kommunala sidan har man ett visst ansvar för den allmänna trivseln. Den är också ett lockbete då de lokala arbetsgivarna ska rekrytera personal. Men allting har en gräns. Att staden överger en del av sitt ansvar inom sektorn kan ses ur olika synvinklar. Rättviseaspekten är en del. Det blir en starkare prioritering av till exempel idrotter i kommunerna. Vissa får betydligt mera stöda än andra, vissa får till och med finna sig i att klara sig helt själva medan andra idrotter lever på skattemedel. Att i den här situationen skapa en fullständig rättvisa är en omöjlighet. Men det är ändå bra att ha rättviseaspekten med i tankarna. I praktiken kan det även handla om jämställdhet mellan könen. Åtminstone hittills har pojkarnas och männens idrotter getts en högre status än flickornas. Allting behöver inte vara negativt med att överlåta en del av uppgifterna åt det frivilliga arbetet. För föreningarna har detta arbete ett eget värde. Även om frivilligheten kanske inte är total är det stimulerande att jobba i lag. Delaktigheten i samhället ökar. Den egna arbetsinsatsen borde även betyda att föreningarna betalar en del av hyrorna. Inom fritidssektorn är det naturligt att idealismen har en stor roll. I olika sammanhang har man även diskuterat hur tredje sektorn kan utnyttjas. Speciellt i glesbygden kan tredje sektorn vara den resurs som bidrar till att den lokala servicen kan bevaras. Det får dock inte betyda att samhället helt retirerar. Tvärtom ska samhället ha det yttersta ansvaret, men låta den tredje sektorn vara med och utforma vettiga modeller. För att det i praktiken ska fungera måste vi ha en större flexibilitet. I dag har vi ofta en styvnackad byråkrati som hindrar naturliga flexibla lösningar, som kanske skulle fungera optimalt. De lokala behoven och resurserna motsvarar kanske inte de fastslagna normerna. Vi hamnar lätt i ett läge där hyggligt fungerande alternativ inte kan tas i bruk. Den resurs som tredje sektorn utgör bör kunna tas till vara utan att vi för den skull skapar en nattväktarstat, där samhället bara ansvarar för ordningen och krigsmakten. Men det förutsätter att vi har även ett samhälleligt ansvarstagande jämsides med flexibilitet.