Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Det finns fundamentala skillnader i Alexei Eremenkos och Olli Huttunens sätt att se på fotboll. Jämför man med den absoluta världstoppen tar Eremenko mera modell efter Barcelona, medan Huttunen tycks snegla på Chelsea. Eremenko ser till exempel bollen som ett maktmedel. Det tar sig till exempel uttryck i att Jaro ofta vilar med bollen, vilket även inkluderar passningar inom laget bakåt och i sidled. Det bevisas också av att Jaro hade det nästhögsta bollinnehavet och antalet passningar i fjolårets liga (se den speltaktiska analysen för 2014 i ÖT den 3.1.2015). Utmaningen är att sedan kunna göra en tempoväxling som kan skapa sprickor i motståndarnas organiserade försvar. Detta misslyckades Jaro gruvligt med i cupdebaclet mot KPV. Huttunens VPS vilar ofta utan boll. Speciellt i den första halvleken låter Huttunen ofta motståndarna springa den värsta energin av sig. Då handlar det om att dra ihop linjerna, spela ett kompakt och energisparande zonspel, ligga rätt i positionerna och flytta spelarna utifrån bollens rörelse. Detta kombineras ofta med ett snabbt och chansartat anfall när man väl vinner bollen. Till den andra halvleken brukar Huttunen öka på det egna lagets offensiva ambitioner såtillvida att pressen blir högre. I den mån bollerövringen lyckas blir den snabba kontringen också farligare. Konditionen borde i varje fall vara i topp i VPS-truppen som har avverkat rejält med löpträningar under vintersäsongen. Här verkar Olli Huttunen gå i samma gamla upptrampade fotspår som den före detta VPS-tränaren Jari Pyykölä. Löpträning utan boll tycks vara en kultur som sitter i väggarna i VPS. Å andra sidan grundar sig ju heller inte spelsättet på att det egna laget ska ha bollen. När det gäller spelarutveckling kan man anta att det utvecklar spelarna mera att själv försöka skapa något på egen hand med bollen än att i huvudsak komma till målchanser genom att reagera på motståndarnas misstag. Troligen är Jaros spelsätt intimt förknippat med att småstadsklubben har blivit en av landets bästa talangfabriker. Detta medan VPS, med sina B-juniorer i distriktsserien och bristen på egna produkter i representationslaget, går i motsatt riktning. Även om det också i Finland har blivit aningen vanligare att prioritera bollinnehav under senare år, framför allt med utländska tränare som Job Dragtsma i Inter, är Huttunen på många sätt representativ för det finländska tränarskrået. Trots att resurssvaga Jaro rent individuellt borde ha ett av ligans svagaste lag är det häpnadsväckande att de flesta lag anländer till Jakobstad utan högre ambitioner än ett igelkottsförsvar. Till och med namnstarka HJK backade i fjol hem och gav inte många ytor åt Jaro att spela på. Det skvallrar om en viss respekt för Jaro och Eremenkos sätt att se på fotboll. Efteråt ska HJK-tränaren Mika Lehkosuo ha fått en rejäl utskällning av Eremenko för lagets andefattiga och ambitionslösa sätt att spela fotboll på. Lehkosuo svarade då med att HJK förberedde sig med tanke på kommande Champions ligakvalet, där HJK inte alltid kunde antas ha ett överlägset spelarmaterial jämfört med motståndaren. Andra källor gör gällande att det bara var en efterhandskonstruktion för att försöka ge en bild av sig själv som en "smart" tränare. Att Lehkosuo de facto fegade ur och kallt räknade med att HJK genom att försvara och sedan kontra kommer att vinna de flesta matcherna i Finland med det spelarmaterial man har till förfogande. Att de flesta ligalagen backar hem gör att tempot sänks. Lehkosuo har själv sagt att tempot är för lågt i ligan och med det egna lagets spel i Jakobstad bidrog han till detta. Klart är att Lehkosuo har en mera pragmatisk syn på fotbollen numera än tidigare under Honka-åren. Ur en resultatmässig synpunkt kan det vara optimalt att behärska fler sätt att spela och kunna variera beroende på motstånd och läge under matcherna. Kraven på resultat i HJK är andra än i Honka. Något som Sixten Boström fick känna på när försökte införa ett mer aktivt och högt presspel, vilket gjorde att han ibland öppnade upp för kontringar som HJK förlorade någon match på och slutligen bidrog till hans fall. Bristen på tempo är att ett av de största problemen inom finländsk fotboll och tempot befrämjas inte direkt av ett lågt försvarsspel, även om det för laget kan ge resultat på kort sikt. På längre sikt är det ett problem för finländsk fotboll då så många alla lag backar hem, vilket leder till att hela ligan tappar ännu mer i tempo jämfört med andra länders spelare.