Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Det kommer allt fler signaler om att svagt ledarskap är ett av vår tids största gissel. Forskningsprofessor Guy Ahonen vid Arbetshälsoinstitutet uppskattar de arbetsrelaterade sjukdomskostnaderna till 25 miljarder euro per år (Svenska Yle 9.4). En femtedel av denna stora summa sägs ha uppstått som en följd av dåligt ledarskap. Det kostar oss alltså fem miljarder per år för att företag och organisationer inte lyckas rekrytera ledare som klarar av att motivera sin personal så att de hålls friska och produktiva. Att kostnaden för arbetsoförmåga är så stor är beklämmande, inte minst med tanke på hur mycket vissa företag dessutom pumpar ut i bonus åt de svaga ledarna. Samma mönster går igen i politiken. FPA-direktören Mikael Forss ondgör sig i Arbetarbladet (9.4) över att regeringens senaste mandatperiod har präglats av en stark brist på strategiskt ledarskap, högmod, desperation och valfeber. Hårda ord, således, men inte alls orättvisa. Det inser alla som ens lite från sidan har följt de farsartade och kunskapsbefriade processerna kring kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen. Den faktura vi skattebetalare ska förväntas stå för innehåller inte enbart kostnader för all extra pappersexercis, framför allt handlar det om att samhället genom de strandade reformerna inte kommer åt det hotande hållbarhetsunderskottet. Många som dryftar ledarskapsproblemet inser att den sviktande ekonomin har del i dramat. I hela västvärlden marginaliseras ungdomar just nu svårt som en följd av att de inte får in en fot på arbetsmarknaden. Forss inser att skadan inte kan rättas till med att människorna i medelåldern stannar kvar ett år till i arbetslivet. Allt som ofta ser vi alltså dominerande politiker gripa till helt fel verktyg då de försöker åtgärda samhällsproblem. Men varken Guy Ahonen eller Mikael Forss serveras i intervjuerna den självklara följdfrågan om vart alla goda ledare plötsligt har tagit vägen. Varför har det plötsligt uppstått en oerhört stor brist på ledarkompetens i näringslivet, i organisationsvärlden och i politiken? Frågan är svårbesvarad eftersom den antagligen är fel ställd. Snarare handlar det om att de samhällsstrukturer vi har haft hittills inte längre fungerar och institutionerna inte har hunnit anpassa sig till de nya samhällsvillkoren. Anpassningen tar tid. Den nya tiden förutsätter helt nya ledare och grepp, men i och med att föredettingarna klamrar sig fast vid sina maktpositioner blir förändringsprocessen både långsam och kostnadsdryg. Samtidigt är det just i brytningstider som möjligheterna att skapa nytt är som störst. Det politiska parti som inom en vecka lyckas servera den mest trovärdiga berättelsen om hur Finland eller någon enskild del av landet ska positioneras i en tid med knivskarp, internationell konkurrens har riksdagsvalssegern säkrad. Men det enda vi kan vara säkra på är att den valsegern hur som helst kommer att vara både tillfällig och kortvarig. De politiska partiernas stora dilemma är att de är hierarkiska till naturen och att sådana partistrukturer förutsätter ett auktoritärt ledarskap. En sådan organisation sitter väldigt illa i de sociala mediernas tid med inslag av decentralisering, transparens och krav på en ständig interaktion mellan alla som ingår i nätverket. Därför är det rimligt att tro att den traditionella partiapparaten på lång sikt kommer att ersättas med folkrörelser som förenas av och drivs utgående från enskilda visioner av något slag. Sådana rörelser förutsätter en helt annan typ av ledningssystem än de som dominerar i dag.